Göteborgsposten – 12 december 1873, sida 2

Sylvia Monks och Chetwynds händer tillsammans. Och hvilka voro era sista ord? Ioget svar kom från Bernices bleka läppar. Hon började att förstå, hvarthän han syftade. — Era sista ord voro en bön till Chetwynd, att han efter en lämplig sorgtid skullo gifta sig med Sylvia Monk, förklarade Gilbert; var det ej så? Bernice såg på honom med ett uttryck af fasa i blicken. — Ni motsäger mig ej. Er sista handling före er skenbara död var att återförona dessa två, som blifvit på ett så grymt sätt skilda åt. Ni tycktes förstå, att de voro allt för hvarandra, och att Chetwynds giftermål med er blott varit en öfverilning å hans sida — — Oh, nej, nej! utbrast Bernico med en snyftning. Han älskade mig, Gilbert. IIan älskade mig! — Tror ni det? Nåväl, hör mig. Chetvynd och Sylvia Monk blefvo förlofvade vid hans mors dödsbädd. De älskade hvarandra med en passionerad kärlek. De voro båda stolta, båda nyckfulla. Hvad blef följden? En ordvoxling naturligtvis. De älskande gnabbas alltid. Chetwynd for sin väg i sin yacht Sylvia — uppkallad efter hans fästmö — och besökte Norge samt derefter St. Kilds. Ni vet sjelf, hvad som blef följden af denna resa. I harmen öfver det sätt, hvarpå han blifvit behandlad af Bylvie, och för att hämuas på henne gifte han sig med er — — Nej, nej, han älskade mig! (Forts.)