Göteborgsposten – 12 december 1873, sida 1

åter visa sig. Men tiden gick och hon kom ej. Det stora tornuret slog tolf och en dödstystnad rådde i hela huset, men Bernice kom ej. Monk väntade, till dess en dödlig fruktan vaknade hos honom, att Bernice kunde ha inträdt i sina gamla rum, kunde ha träffat sin man der och, hänförd af glädjen öfver att återse honom, tillåtit honom att trycka henne till sitt bröst. En kallsvett började sippra fram i Monks panna. Han drog af sig sina stöflor och tog på sig ett par tofflor samt smög sig derefter ånyo ut i förstugan. Han framsmög till de olika dörrar, som från lord Chotwynds suite af enskilda rum förde ut i förstugan. Ej ett ljud kom från boudoiren eller klädrummet. Han var viss om, att Chetwynd var inno i sängkammaren. Han lyssnade vid dörren. Ljudet af regelbundna andedrag kunde tydligen förnimmas. Chetwynd var således derinne och i sömn. Bernice var ej der. Dock väntade han och lyssnade. Hvad minuterna gingo långsamt! Slutligen hörde han eller tyckte sig höra lätta steg på mattan derinno — frasendet af en sidenklädning. Hvad hans hjerta slog nu! Han lutade sig ner och höll örat mot nyckelhålet. Ah, nu hörde han Chetwynds rop då han störtade upp — namnet Bernice. Hon var der! Monk kände sig färdig att bryta sig in i rummet i sin förtviflan. Han var säker om, att allt var förbi nu — att Bernice hade brutit sin ed — att hon för sin men yppat, att hon lefde. Hvad återstod honom annat än att taga till flykten?