Göteborgsposten – 12 december 1873, sida 1

— Hon har måhända hela tiden varit gömd någonstädes i huset, tänkto han. Hon har kanske gått till mitt rum för att bedja mig befria henne från sin ed. Lilla puritan! Hon skall ej våga bryta den ed hon svurit att ej uppdaga sin identitet för Chetwynd eller någon annan, utan att jag lemnar min tillåtelse dertill. Hon är sjelfva sanningen och redbarheten. Men hvilken pröfning det var för henne att stå framför Chetwynd och ej kunna tilltala honom! Hon är lika ståndaktig och trofast, som hon är skön. Han skyndade tillbaka in i huset och upp till sina egna rum. Klockan var öfver elfva, och ljusen voro antingen släckta eller brunno dunkelt. Ingen fanns i den stora förstugan, i hvilken månljuset strömmade in genom fönstren. Han öppnade sin dörr. Det brann i kaminen och ljus bruono äfven, men ingen fanns i rummet. Det förekom honom dock, som om någon nyligen varit der. Kaminmattan var rubbad ur sitt rätta läge, liksom om någon legat på knä på don, och elden tycktes vara nyss omrörd af någon ovan hand, för att den skulle brinna bättre. Han var öfvertygad om, att Bernice smugit sig in hit under hans frånvaro och stannat några minuter för att värma sig och afvakta hans återkomst. — Hon skall komma tillbaka, tänkte han. Sedan hon återsåg sin man, är hon som en otamd leopardunge. Jag skall vänta på henne här. Han lemnade sin dörr olåst, på det hon utan buller måtte kunna inträda, hvarefter han kastade sig i en länstol längst borta i rummet och väntade, att hon skulle