Göteborgsposten – 11 december 1873, sida 2

—— — — tyckte sig känna hennes närvaro i dessa rum. Isan väntade till hälften, att han skulle få se henne resa sig upp från någon stol eller träda in genom dörrer, ett så starkt intryck af hennes närvaro erfor han. — Ävarken Gilbert eller Sylvia sågo Bernice, mumlade han under det han gick af och an. Det måste ha varit en synvilla. Jag kan förstå, huru det hängde tillsammans. Jag hade hvart enda ögonblick sedan min återkomst tänkt på Bernice. Det hade förekommit mig, att hon var i min närhet. Och då jag erbjöd den stackars Sylvia den enda godtgörelse jag kan lemna för allt hvad hon lidit genom folks sqvaller och sin kärlek till mig, äfven då tänkte jag på min förlorade Bernice. Och då Sylvia lade sitt hufvud mot mitt bröst och jag kysste henne, gick en rysning genom mig, liksom om jag beginge en oförrätt mot min förlorade unga hustru. Hvad var det då för underligt, att jag, då jag ryggade tillbaka från Sylvias ömhetsbetygelser, liksom om jag ej egde rätt mottaga dem, inbillade mig se Bernice stå i dörröppningen? Illusionen var helt naturlig. Jag kan ej förundra mig öfver den. — Han påskyndade sina steg, i det han erfor en allt pinsammare oro. — Jag önskar nästan att jag hade skickat efter doktor Hartright, tänkte han, sedan han under några minuter låtit sina förvirrade tankar flyga hit och dit. Jag tror ej på det öfvernaturliga. Jag tror ej på vålnader. Om uppenbarelsen af Bernice blott var en illusion å min sida, hvarföre skulle jag se ett så sorgset uttryck i hen