Göteborgsposten – 11 december 1873, sida 2

ver sig. Han var trött, och snart föll han i en orolig slummer. Han väcktes plötsligt vid ett sakta vidrörande at hans panna. IIan öppnade ej sina ögon, och vidrörandet flyttade sig, så lätt som en snöflinga faller, ner till hans mustaschbeprydda läppar. Han öppnade sina ögon, och då såg han åter den syn han flera timmar förut sett nere i salongen. Han såg Bernice — Bernice i en fullt utvecklad, hänförande skönhets glans och ännu bärande den hvita drägt, hvari hon blifvit begrafven! Han låg stilla, knappt vågande att draga andan. Hon hade aflägsnat sig några fot ifrån honom och betraktade chonom med ett uttryck af outsäglig kärlek men på samma gång sorg i sina ögon. Hon öppnade sin mun liksom för att stala, men inga ord kommo öfver hennes läppar. Hon; bredde ut sina blottade armar liksom för att omfamna honom. Bernice utropade den unge lorden högt, Bernice, tala till mig! Hon skakade sorgset på hufvudet och drog sig sakta tillbaka mot hans toilettrum. Han sprang upp från sin bädd och skyndade efter henne. Hon fortfor att draga sig tillbaka, på samma gång hon såg sig tillbaka och blickade på honom med samma uttryck af kärlek och sorg, samt försvann i toilettrummet. Dörren slöts efter henne. Chetwynd öppnade den, men synen var försvunnen. (Forts.)