Onsdagen den 10 Decem Men äfven i friskare tonart kan den finska dikten gå, och derpå ha vi bevis i följande stycke, der folkhumorn lyser omisskänneligt fram: När skall friarskaran komma. När skall friarskaran komma, När de gerna sedda gäster? Den med lockarne om fredag, Den med slätad lugg om lördag; Men min egen ljukva älskling, Han skall komma hit om söndag. Hvar skall sen man taga mot dem? — Den med lockarne i pörtet, Den med slätad lugg i farstun; Men min egen ljufva älskling, Han skall mötas ren på gården. Hvad skall ges åt dem att äta? — Hålkaksbröd åt dem med lockar, Dem med slätad lugg får varmbröd, Men min egen ljufva älskling, Han skall hafva hvetebullar. Hvad skall ges åt dem att dricka? Spisöl ges åt dem med lockar, Den med slätad lugg får svagöl; Men min egen ljufva älskling, Honom dubbelt öl skall bjudas. Hvar skall man dem låta sofva? — Dem med lockarne i farstun, Den med slätad lugg i pörtet; Men min egen ljufva älskling, Han skall ledas upp i loftet. Hvad skall man till bädd dem gifva? Mattor ges åt den med lockar, Den med slätad lugg får dynor, Men min egen ljufva älskling, Han skall hafva. silkeskuddar. — Sjelf jag smyger rosenröd, Sjelf jag smyger liljehvit, Sjelf jag smyger ung och tager Till min älsklings sida. Till sist meddelas några sagor såsom prof på äfven den sortens diktning, i hvilken de finska tonerna synas stå närmare den avenska eller norska, än i den rena sångee. Den denske skalden Carl Andersen har äfven i år, genom Gad i Köpenhamn, utsändt ett. band poesi, neml. Liv i Lexnaker, to Digte. Det är egentligen ett par i bunden form bållna noveller. Ämnets behandling är rent episk i båda dikterna, och Andersen har med en urskiljoing och, vi våga säga, finhet, som förtjenar prie, undvikit att låta den sväfva ut i några lyriska känslosvall, hvilka endast skulle inverka störande. I båda dikterna, Katinka och Markos Botsaris, vill han betona fosterlandets kraf på hela vår tillvaro. För detsamma böra vi offca hem och härd, maka och barn och kärlek. Intet jordiskt band får återhålla oss, då fosterlandet kallar oss. Högstämdt är ämnet och förtjent af den poetiska behandlingen, isynnerhet i vår tid då teorier söka att skaffa sig utbredning, de der vilja bortsopa fosterlandets begrepp under klassintressete Jaggernauts-vagn. Amnet i den första dikten är hemtadt från det polska och i den senare från det grekiska frihetskriget, deraf titeln Liv i Lenker. En ölvergång till prosadikten bildar den från Ivar Heggströms förlag i Stockholm i öfversättning utgifna sagan Undine af Fr. de la Motte Fougusc, hvilken som bekant ännu i dag gäller för att vara en af den tyska sagolitteraturens vänaste, åtminstone mjukaste och behagligaste blommor, hvarför hon ock med förkärlek sättes i den ungdoms händer, som ännu älskar sagodiktens underbara och för det oförderfvade sinnet alltid fängslande verld. Fouqus tillhörde den tyska romantiska skolan, och just hans Undine anses vara den berättelse, i hvilken den romantiska naturpoesien kanske lade sitt skönaste och rikaste innehåll i dagen. Att denna porla bland poetiska berättelser skall komma att pryda månget julbord, kan väl tagas för visst. Den äfven i vårt land genom flera goda romaner bekante och omtyckte danske förf. H. F. Ewald har jemväl i år utgifvit en roman eller, såsom han sjelf älskar att nämna den, nutidsberättelse med namnet Agathe, utkommen hos Danmarks främsta förläggarefIirma, Den Gyldendalske Boghandel. Vi skulle måhända vilja anmärka mot denna berättelse, att bohandlingen är något bred, isynnerhet i expositionen. Men Ewalds stil är så harmonisk, eå jemn, så formfulländad, att man det oaktadt läser den med nöje. Agathes karakter är mästerligt hållen; det är en verkligt poetisk gestalt, ett sökande, fantastiskt, irrande iag, Sm af en nyck fäster sig vid det första föremål det träffar, som tilltalar dess fantasi — vid ett porträtt, ombildar detta föremål till ett inre, assimilerar det med sig och slutligen emeker det med kärlekens varma andedrägt. j Då originalet omsider kommer i hennes närhet, är hennes i sig tragiska, för ingen del sällsynta öde besegladt. I romanen är äfven i ett annat socialt element inblandadt, hvilket onekligen gifver mera relief åt handlingen och gifver fört. tillfälle att utveckla sin sociala åskådning, hvilken ingalunda tillhör den yr