Göteborgsposten – 8 december 1873, sida 1

Stor jagt. På hr O. Dicksons egendomSkeppsta hölls i förra veckan en större vildsvinsjagt, hvari deltogo ett mindre antal af egaren inbjudna gäster. Under två dagars jagt med skalldref lärer icke mindre än 8 fullvuxna vildsvin blifvit skjutna, och troddes det, att 2 dessutom blifvit svårt sårade, ehnru de ännu icke blifvit funna. Hund användes endant för att hindra de sårade vildsvinen att undkomma. Som man erinrar sig, infördes den vildsvinstam, som nu finnes på Skeppsta, för omkring 4 år sedan från Wilhelmshöhe. Den har sedan starkt förökat sig. Till sterbhusnotarie lärer Magistraten vid sitt senaste sammanträde, bland tvenne sökande, ha antagit sekreteraren i härvarande poliskammmare, hofrättsnotarien Axel Hegardt. Läkarestationen å Oroust. Rörande denna fråga meddelar St. D.: Sedan sundhetskollegium hos K. M:t hemställt, att stationen för provincialläkaren i Oroust och Tjörns distrikt af Göteborgs och Bohuslär måtte flyttas från hemmanet Kårehagen i Morlanda socken på vestra kusten af Oroust till hemmanet 8 mantal Ilorleby inom Stala socken, samt att det nu i Morlanda befintliga apoteket måtte förflyttas till grannskapet af ifrågavarande läkarestation, så har K. M:t, efter det apotekaren på Oroust A. A. C. Widell begärt att nuvarande platsen för apoteket måtte få bibehållas, bitallit sundhetskollegii hemställan om förflyttning af läkarestationen till Horleby mot vilkor, att kommunerna enligt åtagande åt låkaren derstädes upplåta och underhålla kostnadsfri bostad med nödiga uthus och trädgårdsland, samt att läkarens flyttning dit skall försiggå så snart detta vilkor blifvit uppfyldt. Peremot har K. M:t, hvad angår den föreslagna flyttningen af apoteket å Oroust, ansett denna inrättnings nuvarande egare, så länge han innehar privilegiet derå, icke skäligen böra utan eget medgifvande åläggas att en sådan flyttning företaga. Apoteksförsäljning, Apoteket i Trelleborg är i dessa dagar af apotekaren John Liljedahl försåldt till provisorn och examinerade apotekaren Knut Heger från Göteborg till ett pris af 70,000 rdr för gård, privilegier, vasa och instrumenter. Jernvägsangelägenheter. Aktieteckningen för den vid extra landsting i Wenersborg beslutade jernvägsanläggningen mellan Mellerud och norska gränsen har redan så långt framskridit, att den bestämda minimisumman af 500,000 rdr nu blifvit tecknad. Till följe derat har landshöfdingen grefve Sparre till i morgon kallat aktietecknarne till en konstituerande bolagsstämma å Bäckefors bruk på Dalsland. Eldsvådan i Stockholm. Vi meddela här nedan efter Aftonbladet några närmare uppgifter rörande den i torsdags timade eldsvådan i jernvågen och på Beckholmen. Tidningen anser, att vid denna eldsvåda ett allvarsammare tillbud till en stor olycka förefanns, än som på lång tid hotat hufvudstaden, samt att den öfverhängande tarans förobyggande till väsendtlig del är att tillskrifva den raskhet, som på åtskilliga hotade punkter utvecklades af eläckningsmanskapet. Särskildt beröm egnar tidningen den roll, som servisen af flottans stora eller s. k. galervarfsspruta samt norska skarpskyttegardets manskap vid tillfället spelade. Den nämnda sprutan, som stod under befäl af kapten A. Th. Cronhjelm, afbröstade efter ankomsten genast framme vid branden, men då man snart insåg att största faran ej hotade i jernvågen med dess svärantändliga skiffertak, utan i äfventyret af en antändning af de i lä om jernvägsskjulen belägna många trähusen, och då man hoppades att de efter hand ankommande sprutorna så småningom skulle göra sig till herrar öfver elden i den egentliga jernvågen, placerades galervarfssprutan så, att bon med sin tillbringare vid jernvågens södra strand kunde fullt beherrska alla på motsatta sidan om vägen belagna hus, från brandstallet till sjön. Manskap af kanonierkåren, försedt med smäckra linor, placerades a taken för att genast vid första fara kunna få slangen påstucken och upphissad, innan elden hunnit rotfästa sig, enär man väl insåg att, om detta inträffat, någon gräns för dess vidare framfart ej kunnat sättas. Oaktadt flitig öfverspolning med vatten från den krafttulla sprutan, antändes af hettan och genom nedfallande gnistor flerfaldiga gånger de närmare elden belägna husen, men elden släcktes genast af varfssprutans vaksamma manskap, som vid utförandet af detta värf måste intaga poster på en plats — den breda öster om vägskilnaden löpande vägen — der icke allenast en högst besvärande rök framvältade, utan emellanåt med stormilarne oräkneliga gnistor yrde fram, svedande kläder, hår och skägg. Om branden å Beckholmen meddelar ett ögonvittne följande närmare omständigheter: De stora upplagen af torrt virke, tjära, beck, hampa 0. d., befintligt dels i, dels omkring de lätta brädskjulen, erbjödo här rika brännmaterialier, på hvilka lågorna fråssade med stor häftighet, och det syntes högst tvifvelaktigt om det egentliga varfvet med derå på stapel stående fartyg, om dockorna och Tjärhofvet skulle kunna räddas. Någon spruta på södra sidan om elden för att möta denna fanns ännu ej, ehuru här var en mycket vigtig motståndspunkt, i följd hvaraf allt syntes blifva ett lätt rof tör eldens raseri. Af enskilda personer och frivillige gjordes de största ansträngningar, för att hindra eldens utbredning till varfvet och de der å stapel stående fartygen ; och genom att öppna en bred gata mellan det brionande varfskontoret och stapelbädden, genom att kasta stora massor med bjelkar och skeppsvirke i sjön, lyckades man här få rådrum och hindra eldens ofvergäng innan hettan från de framgående lågorna blef för stark. Detta förarbete leddes af fabrikören Landqvist och handlanden Ahlstedt m. fl, hvilka båda bade sina lustkuttrar, Mary och Hejd, bredvid hvilka äfven kuttern Weilbach befann sig, stående å land och utsatte för elden. Utanför varfvet lågo flera stora ångare och segelfartyg förtöjda, och då stormen s:rök åt sjön voro desse jemväl hotade med förstörelse, hvartör de sackade akterut och lemnade sina förtöjningar, för att undgå att brinna. Lågorna fråssade emellertid i de stora virkesupplagen och trabyggnaderna med vildt raseri och snart blef hettan så förfärlig, att man befarade det värsta tör varfvet och dockorna. En ångslup af jern ned föll och skyddade i sin mån de trenne kuttrarne, vattenlangningen var nu ordnad och återstoden af brännbara ämnen i den öppnade gatan öfverspolades ymnigt med vatten. Men just då faran var som färger kl half AR AA An AS Vv ON — mA AA — — — et — AO HM rer — — M