Göteborgsposten – 5 december 1873, sida 1

— Sylvia, återtog han mer ömt men i lika djupt allvarlig ton, en gång voro vi förlofvade; ni gjorde slut på vår förlofning, såsom jag då trodde emedan ni upptäckt, att ni ej älskade mig, och jag gifte mig med Bernice. Min mor önskade, att ni och jag skulle gifta oss. Bernice uppmanade mig ögonblicket före sin död att gifta mig med er. Trodde hon i den stunden, att ni älskade mig? De döende äro klarsynta, påstås det. Kanhända att hon hört omtalas vår fordna förlofning, churu det knappast är sannolikt. Min mor höll af er; Bernice höll af er. Jag kan ej tillåta er att fara härifrån och börja ett lif af försakelser och vedermödor. Sylvia, fastän ni vet hvad jag är och att jag ej har något hjerta att erbjuda, vill ni blifva min hustru? Färgen återkom till miss Monks kinder. — Oh, Roy! utropade hon hänryckt, jag älskar er! Att blifva er hustru är mer än jag hade hoppats. Jag skall egna mitt lif åt er. Vi skola arbeta tillsammans, och jag vet att jag kan gifva er tillbaka åtminstone en del af er förlorade lycka. Chetwynd smålog sorgset. — Ack, jag har så litet att gifva i ersättning för er kärlek, svarade han. Men jag kan bespara er en guvernauts mödosamma lif; jag kan gifva er skydd, och jag skall försöka att göra er lycklig. Miss Monk sprang fram till honom och kastade sig till hans bröst. Han ryggade först tillbaka med en åtbörd af motvilja, men hejdade sig i detsamma och slog en arm omkring