drömt om hemmet och den kära gamla parken med dess skuggrika bersåer, dess dammar, dess allö — jag har drömt derom, till dess min längtan att återse den blifvit nästan större, än jag kunnat utbärda. Och nu är jag här, i de rum, åt hvilka hen gaf trefnad, och den pinsamma känsla jag här erfar är större, än jag kunnat drömma om. Det tyckes mig, som om Bernice vore nära mig, Sylvia. Jag har aldrig erfarit denna sällsamma känsla af en sådan närhet, sedan jag förlorade henne. Det tyckes mig, som om hon vore i dessa rum — som om hon kunde visa sig för mig i hvilket ögonblick som helst — som om jag kunde höra hennes röst kalla mig. — Detta är mycket naturligt och mycket lätt förklarligt, sade Sylvia. Ni lomnade detta ställe så snart efter den kära Bernices död, att ni ej ännu hunnit vänja er vid att vara här utan att tänka er hennes närvaro. Ni har kommit tillbaka efter en lång resa, och alltiog påminner er om henne. Ni har, som sagdt är, ej blifvit van vid huset utan henne. — Skall jag någonsin bli van vid detta hus utan henne? frågade lord Chetwynd, i det han drog en suck af bitter sorg. — Sorgen Imåste en gång förlora sin första bitterhet och öfvergå i ett ljuft minne, sade Sylvia i suckande ton. Och detta är en lycka, annars skulle verlden vara full af sörjande och allt nödvändigt arbete blifva ogjordt. — Ja, ja, sade Chetwynd dystert, arbete är nödvändigt. Jag har kommit hem för att arbeta, Sylvia; kanhända skall jag i medvetandet af uppfyllda pligter finna EH