Göteborgsposten – 2 december 1873, sida 2

skall han segra, eller alls icke komma. Blir han slagen, är min arms orörd och herre öfver Frankrike; segrar han, skall jag hjolpa honom till att göra segren fullständig, och hela äran skall då tillfalla mig; kommer han alls icke, skall jag hålla den tyska armån under Meti murar, och på detta sätt bidraga till att rädda Paris genom att föra Frankrikes enda armå tillbaka; i alla tre fallen är det således jag, som håller Frankrikes öde i min hand. Det tillägges dessutom, att Bazaines hufvudsyftemål, efter det han förlorat Mexicos krona, var att blifva regent i Frankrike. Denna beskyllninge, skrifver Timesd. 14 d:a, föresaller os8 minst sagdt löjlig. Ty om Bazaine hade fattat en sådan plan, måste han ha varit en duglig och i bögsta grad skicklig diplomat, och fastän vi äro öfvertygade om hans ovanliga egenskaper, är det ej tänkbart, att han i den ställning, hvari han befann sig, kunde ha arbetat för något dylikt. Hade han varit i besittning af sådana öfverlägsna diplomatiska och militära egenskaper, borde han emellertid ha visat dem förr; han skulle då aldrig ha vändt tillbaka från Moxico, och han skulle sutit i ministerrådet i stället för på de anklagades bänk. Hvad man bör undersöka, är om Bazaine hade, hvad fransmännen kalla en arriers pensc (baktanke) eller icke. Om ban handlade lojalt? om han icke dolde sanningen för dem, för hvilka han borde meddelat henne? Med ett ord, om han gjorde sin pligt? Har han det; handlade han efter bästa öfvertygelae, då har han hårdt svikits af lyckan. Hvad gör det till saken, att Frankrikes stolthet blifvit sårad? Det, vi vilja känna, är sanningen, det, vi fordra, är rättvisa emot den olycklige fältherren, offret för Frankrikes nationalstolthet. I detta hänseende har den af oss förut borörda depeschfrågan endast kastat ett ringa ljus ötver saken. Meningar stodo emot menirgar, ed mot ed, öfvertygelre emot öfvertygelse, sakta mot fakta. Bazsine nekar, att han mottagit Mac Mabons depoach, öfverste Lewal påstår det. Båda anföra vittnen på, att deras förklering är sann. Saken är af utomordentlig vigt, ty alla generalerna ha förklarat, att om de vetat, det Mac Mahons arms fans och var på marsch för akt förena sig med dem, så skulle de ha röstat för ett storartadt utfall i massa. Bazalne törklarar, att han visste det först d. 29, då det var för sent. Om det ej, innan processens atslutande, kommer nya upplysningar i dagen, måste man tro på marskalkens högtidliga försäkran, och den allmänna meningen har då ingen rätt att fördöma honom. D. 8 d:s hördes vittnena af den fjerde kategorien, noml. angående militäroperalionerna från d. 19 aug. till d. I sept. Såväl Canrobert som Leboeuf afgåfvo vidt omfattande berättelser ang. deras kårers deltagande i de olika slagen. Då hertigen af Aumale, rättens ordförande, sporde dem båda, hvilket intryck Bazaines befallningar af d. 31 aug. och d. I sept. gjorde på dem, svarsdo Canrobert, att han insäg, att man ej kunde errå något synnerligt. sAtt förberedelserna till den eventuela slagtningen icke gjorts d. 26, har Bazaine förklarat med det dåliga vädret. Jag måste hålla med honom deri, att vädret var till d. 29:3e så ohyggligt, att det gjorde hvarje militärisk operation, hvarje marsch omöjlig. Leboeuf svarade deremot: Jag var ökvertygad om, att BÅzsine ville bryta sig igenom de preuskiska linierna. Generalerna Ladmiranlt och Frosvard förklarade, att de delade sästningekommendanten, general Cosfiniörees åsigt, att Metz icke skulle kunnat hålla sig, om Rhonarmån icke stannat qvar der. Under de näst följande sammanträdena kom ammunilionsfrågan å bane. Kommendanterna i de olika fästena omkring Metz aflade vittnesmål om sin resp. ställning, hvaraf framgick, att de fem bufvudfästena voro ytterst svagt bevärade. Öflverste Salancon, som förde befälet öfver alla genietrupperna, uttrycker sig sålunda: Met: befästningar voro ytterst ofullständiga; öfverallt fannos brecher, af hvilka några voro hundra meter breda, och det är säkert, att sådana verk endast kunna försvaras at regelbundna och krigavana trupper. Hvad ammunitionen beträffar — hvilken sak är så till vida af vigt, som general Soleihhesa förklaring d. 16 aug., att ammunition saknades, förmådde Bazaine att gifva befallning om återtåg, likasom samme generals lika betydande förklaring i krigsrådet d. 26 aug. mycket bidrog till att hålla armån qvar vid Metz — voro uttalandena högligen afvikande ifrån hvarandra. Några menade, att Soleille hade rätt, andra påstodo motsatsen. Det försäkrades af gerdesartillerister, hvilka voro anstälda vid tyggården, att armån fått till sig utlemnad ammunition, som var bestämd för fästningen. En fotograf i Metz, Champigneuilles, som under kriget spelade en viss roll, utmärkte sig särskilt genom sina våldsamma angrepp mot Bazaine. Han försäkrade, att magasinerna voro fulla af fläsk efter kapituleringen och. att preussarne i 6 månader ständigt sålt deraf till 65 centimer skålpundet. Vitnet anklagade derefter marakalken för att hafva stått i förbindelse med fienden. Jag ekall, sade har, gifva er ett bevis derpå. Min hustru skulle en dag skrifva till sina slägtingar i Elsas. Man sade mig, att detta skulle kunna ske, om jag vände mig till högqvarteret. Jag gjorde så, och brefvet kom i händerna på min hustrus familj med örverbefäleta sigill. Då motförklaring framö stäldes och fotografen gjorde min af att vilja ;AAnH CAM han H