Ingen glädjeringning ljöd vid marquisens af Chetwynd återkomst från sin långa resa; inga äreportar voro resta; inga kulörta lyktor tända; intot fyrverkeri; ingen samling underhafvande; inga slags tecken till glädje. Den unge lorden åkte hem från Eastbourne i ett öppet åkdon tillsammans med mr Sanders och Gilbert Monk. Han var dyster till sinnet. Det var omöjligt, att han cj skulle påminna sig den andra återkomst till hemmet, som för honom skedde i sällskap med en ung brud. Han satt tyst och sorgsen under färden till Chetwynd, men då de hunnit in på de ojemna stengatorna i den lilla byn, fästades marquisens ögon på don lilla grå kyrkan med dess smala spira, och han utropade: — Sanders, blef skifvan insatt, såsom jag befallde? — Ja, mylord, svarade förvaltaren. Inskriptionen, såsom ni skref den, höggs ut i marmor och marmorskifvan sattes in i kyrkoväggen.