Göteborgsposten – 29 november 1873, sida 1

som är ett aå utmärkande drag i hennes dramatieka skaplynno, sprider en alldeles för vacker dager öfver den elaka ränksmiderskan. Hr Ahlströms de Salinis är, om vi undantaga några patos-tillfällen å la Hamlet, en mönstergiltig skapelse, hans personliga tramträdande fullt af ädelhet och manligt behag. Hr Wagner förlänar åt Dumesnils något dunkelt tecknade karakter all denna verkningsfulla värma, hvaraf han är så mäktig, hr Strindberg betonar sina uddiga repliker godt, men låter nog litet af parisaren framlysa och hvad hr Sjö. berg beträffar ha vi sällan sett honom så väl fylla sin plats som i den hederlige, rättframme Duparcs roll. Stycket mottogs med det lifligaste bifall af allmänheten, som inropade säsongens favorit, m:ll Jansson, åtskilliga gånger och till slut samtlige de uppträdande. På grund häraf våga vi den förutsättningen, att stycket icke nedlägges utan fortfarande blir stående på repertoiren, I morgon gifvas ÅDet skadar inte samt En liten satunge, hvari m:ll GÖrström, mill Rylander och hr Stisgler fortfarande roa åshådarne; förmådde endast satungen att något afrunda sina understundom nog kantiga och enformiga åtbörder skulle det hela vinna i lif och natursanning. : Närmast på repertoiren står Hamlet, som uppföres om onsdag med den gamla rollbesättningen; hr Hellander har endast efter hr Lichtenberg öfvertagit Horatios roll. Voro Musikföreningens båda första konserter under säsongen temligen klent besökta, så kan samma klagan ingalunda föras öfver de två. senaste. I onsdags var tilloppet till och med så stort, att ett ganska aktningsvärdt antal orkesterplatser voro försålda. M:ll Olena Falkman tjusade denna afton, liksom förut, med sin hänförande sång; då denna lika utmärkta som flärdfria och anspråkslösa sångerska nu för denna gång tagit afsked af vår allmänhet, qvarlemnar hon här det angenämaste minne af en ajälfull och begåfvad artist, åt hvars utan tvifvel lysande framtid vi skänka våra bästa välönskningar. Robert Hansen, violoncellisten i duodesformat, bär utan tvifvel inom sig gryet till en konstnär af stor betydenhet. Måtte den kraft, han redan förmår att inlägga i sitt föredrag, motsvaras af en lika kraftig vilja, mäktig att föra honom genom verldens brusande stormar fram till målet, mäktig att stålsätta honom både mot det orättvisa tadlet och det öfverdrifna berömmet. Han och hans lilla syster Aones, jbåda med bifallsjubel helsade af onsdagens åhörare, gifva jemte deras fader i afton konserti elem.läroverkets festsal. Sedan dess rykte nu här blifvit fullt stadgadt, skall familjetrion helt visstskunna räkna på en talrik åhörarekrets. Andra afdelningen af onsdagens konsert utgjordes af en Mozarts-synfoni, under kapellmästare Hallens ledning väl inöfvad och förträskligt återgifven af Musikföreningens orkester. Mozarts Es-durs-synfoni tillhör den synfoni-serie (Es-dur, G-moll och C-dur), hvilka alla tre år 1788 af honom komponerades på den fabelaktigt korta tiden af endast halfannan månad. Hans förträfflige minnestecknare Otto Jahn yttrar med anledning deraf följande: Det skulle vara obegripligt, huru inom en så kort tidrymd hvarannan väsentligt olika arbeten af så rikt och betydande innebåll, så djup lärdom, så mogen skönhet kunnat uppstå, om man ej finge anse det som ett nytt bevis uppå, att konstnärens själ städse arbetar och skapar under lifvets mångfaldiga intryck, och att i det förborgade hemlighetsfullt och oupphörligt sammanknytas de trådar, af hvilka konstverket väfves och tillverkas. I de mest skiljaktiga riktniogar uppenbara dessa tre synfonier det mästerskap, med hvilket Mozart förstod ätt göra orkestern till det uttryckstulla organet för sin konstnärliga stämning, och att i densamma inblåsa lif och själ. Ötverallt finner man samma säkerhet, samma måtta och derföre äfven samma harmoni och renhet, ingenstädes förefinnes något öfverskott af hvad konstoären velat emot hvad han kurnat uppnå, öfverallt full tillfredsställelse, skön fulländning. -Synfonien i Ee-dur förefaller såsom en välljudets verkliga triumf. Mozart har här användt klarinettea och dennas förening med valdhornen och fagotterna frambringar denna fulla, mustiga och saftiga klangförg, som i den moderna orkestern blifvit ett så väsentligt moment, hvilket genom flöjtens samverkan erhåller ett klart ljus och genom tillsatsen af trumpeterna en frisk glans. Det är nog att hänvisa på de vackra ställena i andantet, der blåsinstrumenterna inträda imiterande hvarandra eller på den retande trion i menuetten för att göra klart af hvilken betydelse valet af dessa klangfärger är för det karakteristiska uttrycket. Det yppiga bebaget i välljudet, glansen af en till den fullkomligaste mognad uppblomstrad skönhet åstadkommer i denna samma intryck som då ögat hänryckes af den lysande tärgprakten och det rika öfverflödet hos en vacker sommardag och äro de fulla uttrycken för känslan af en inom sig tilltredsställd lycksalighet. Huru sällan förvnnas monniskan i lifvet denna odelade och ostörda njutning af lycka och glädje och huru sällan lyckas det konsten att helt och hållet och rent förklara den! Och på huru mångfaldigt sätt uttalar sig icke här denna känsla! Å Mindre Teatern forttar hr Meurke att c Or 8 KR bps 5 . o mL mm mm mo ok LL -— —— — —— nt ag