Göteborgsposten – 28 november 1873, sida 1

fattig man; att hennes far tvingat henne till att gifta sig med mig, men att hon afskyddo mig! Hon sade honom ollt detta och mera dertill — att hon kände leda vid sjelfva åsynen af mig; att mina ömhetsbetygelser voro en pläga för henne; att hon önskade, att hon vore död och låge i sin graf, så att hon vore befriad från mig. Och derefter lyftade hon upp hufvudet och drog sig ifrån honom vridande sina händer och bedjande honom lemna sig. Jag hörde allt detta. Jag kände mig som en tiger i det ögonblicket. Jag skulle ha kunnat ruspå dem och slitit i stycken den vackra falska varelse, som jag så högt älskat. Men jag lade band på mig. Sakta stängde jag dörren och gick uppför trapporna. Under några ögonblick var jag oförmögen att tänka. Jag tror alt jag rasade som en galning. Naturligtvis var det slut för alltid mellan mig och den qvinna, som gift sig med mig för att vinna penningar och en ställning i samhället, och som hatade mig. Jag ville ej längre plåga henne med min närvaro. Jag beslöt, att hon skulle vara fri från mig här i verlden. Jag satte mig ner vid hennes skrifbord och skref ett bref till henne, hvari jag omtalade, att jag hört allt, och förklarade att hon var fri. Jag tror att jag sade, att jeg skulle döda mig, och att hon kunde gifta sig med sin älskare. Jag kommer ej tydligt ihåg allt hvad som hände i den stunden. Jag lemnade huset, innan hennes älskare lemnade henne. Jag har aldrig sett min hustru sedan dess. Jag förmodar, att hon tror mig vara död, och att hon är gift med honom. Jag skall aldrig låta henne veta,