Göteborgsposten – 28 november 1873, sida 1

c———777ö—ö———— vackrare än jag, men hon tycktes se kallt på honom. Jag fick hennes ja och gifte mig med henne. Hon besvarade mina ömhetsbetygelser med köld; hon talade ej ett ord till mig; hon var ett isberg. Dåre som jag var, trodde jag att hon dolde sina naturliga känslor. Men en afton — vi hade då varit gifta i ungefär tre år — återvände jag oväntadt till mitt hem. Jag inträdde i huset genom en bakport. Jag hörde röster i salongen och gick dit. Jag måste ha öppnat dörren sakta, ty ingen hörde mig. Jag stod på tröskeln och såg min hustru i sin favoritstol med en man på knä vid hennes fötter. Han var den veckre tillbedjaren, som hon afvisat för min skull. Han hade nyss återkommit från en låogvarig resa i utlandet. Han sade henne hur han älskade henne och alltid hade älskat henne. Mr Tempest gjorde ett uppehåll. Sinnesrörelsen qväfde hans röst. — Men detta bevisar ingenting emot er hustru, mr Tempest, sade den unge marquisen. Hon torde ej ha uppmuntrat hans förklaring. Hon torde ha älskat er — Mr Tempest skrattade hånfullt. — Ni har ej hört allt, sade han. Jag lyssnade efter hennes svar med hjertat i halsgropen. Och hvad svarade hon? Hon brast i en passionerad gråt och förbjöd honom att tala till henne på detta sätt. Och för att gifva kraft åt befallningen lutade hon sitt hufvud mot hans skuldra och bekände att hon älskade honom — hon, min hustru! — att hon alltid hade älskat honom; men att han var fattig, och att hon ej kunnat gifta sig med en