Göteborgsposten – 27 november 1873, sida 2

energi och er hängifvenhet för vetenskapen. Det är en lycka för mig att få göra bekantskap med den utmärkte resanden Tempest. Chetwynd talade med en okonstlad hjertlighet, som rörde den store resandens verldströtta sinne. Då lorden räckte honom sin hand, fattade han den och tryckte den varmt och lärge. En stund samtalade de om sina ömsesidiga resor, blifvande allt mer och mer bekanta, hvarefter Tempest gick ner för att se, om hans saker blifvit förda ombord och ordentligt instufvade. De träffades ej vidare förrän på aftonen. Det blef en mörk qväll med skarp vind och hård sjö. Däcket var vått och folktomt. Chetvynd gick upp sent på aftonen och ställde sig mot relingen för att betrakta vattnets sosforartado skimmer. Det knakade i tågen, maskioen arbetade tungt, fartyget vaggade och tycktes långsamt och med svårighet röra sig framåt. — Det är en stormig qväll, hördes mr Tempests röst vid Chetwynds sida yttra. Jag undrar huru de stackars menniskorna kunna få någon sömn i sina ögon dernere, För min del tycker jag om att bevittna elementernas raseri, att se de jättelika vågorna höja sig och rusa emot oss med sitt hvita skum liksom för att försöka uppsluka 088. Jag tycker om storm och ert upprördt haf.