från en ryslig död — ni förde mig tillbaka från grafvon Jag älskar er, som om ni vore min bror. Jag skall stanna qvar här. Monk tryckte hennes hand vördnadsfullt och med skenbar rörelso. — Jag känner verlden bättre än ni gör, Bernice. Jag är en praktisk man, och jag kan försäkra er, att ni gjort ett riktigt val, då ni valt att stanna här. Och nu vill jag, att ni ger mig ett löfte. Det är för ert eget bästa, och Roy skall gilla det. I England hyser mun en viss vidskeplig fasa för en person, som varit lefvande begrafven. Maa ryggar tillbaka för en person, som blifvit ryckt ur grafven. Det är som om en sådan person kommit rillbaka från en annan verld. För att bespara er ädla natur den obehogliga känslan af att utan ert eget förvällando finna er vara ett föremål för en dylik fördom, vill jag ha ett löfte af er, att ni ej yppar ert namn och er identitet för någon mensklig varelse utan min tillåtelse. Bernice ryste för den skildring han uppdragit, men som hon hyste oinskränkt förtroende till honom, biföll hon utan tvekan hans begäran. — Jag lofvar, sade hon, med undantag af Roy — (korts.)