sprängämne ej får ötverstiga 200 ctr. uran Utlandei. Vi vilja här efter ett bref från Versailles meddela några porträtter af de mera framträdande parlamentariska personligheterna i Frankrike i dessa dagar. En af högerns ledare är marquis de Castellane, hvilken allmänt kallas för den unge?, fastän han i nationalförsamlingen har flera kolleger, hvilka äro yngre än han. Fastän han troligen är några och tretio år, ser han ut som om han blott vore omkring femton. Men detta shindrar honom icke från att räknas bland de insigtsfullaste och grundligaste medlemmarne i hela församlingen, och han har genom allvarliga studier ersatt, hvad som kan saknas honom i erfarenhet. Bland talarne d. 18 nov. var som bekant äfven Jules Simon, om hvars uppträdande en korresp. skrifver: Att söka återgifva rillochmed endast hufvudmomenten i hans långa tal, skulle blifva alltför vidlyftigt, och jag inskränker mig derför till att säga, att ingen kan i ett tal inlägga mera elakhet, flera sofismer och större talang, än han, Förut, då han var minister och framför allt ville fortfarande vara det, lät hau aldrig klorna sticka riktigt fram ur sammetstassarne. Nu deremot behötver han ej att af den anledning hålla dem tillbaka, och förbittringen öfver att ej längre ha den älskade portföljen gat i stället så mycket större skärpa åt hans pilar. Jules Simon är dock, i trots af sin skicklighet, en olycksbringande advokat för sina klienter, och det bör ej väcka undran, om just hans tal ökat motsatta sidans styrka med ett tjogtal röster. Samme korresp. skrifver under d. 20 d:s angående den märkliga bataljdagen d. 19 bl. 3. följande: Då man i går förmiddag for till Versailles, visste man på förhand med bestämdbet, att den tredje dagens batalj skulle bli den afgörande. Och det blef den. Natten mellan d. 19 och 20 nov. skall städse hafva sin plats i historien, och om den än saknade mycket af det dramatiska intresse, som utmärker flera andra bekanta politiska nätter i Frankrikes nyare historia, t. ex. den mellan d. 3 och 4 sept. 1871, så är dess betydelse derför likväl icke mindre. Det är onödigt att säga, att spänningen var under denna sista dag andlös, att det på läktarne knappast fans rum för en knappnål, om en sådan fallit till marken, att svårigheten för att få tillträde till församlingen var ofautlig, att hvarenda en af representanterna — med undantag af 1 som ligger dödssjuk — var på sin plats, och att man ju längre dagen led, desto tydligare kunde märka den feber, som gripit både deltagarne i kampen och åhörarne. Lidelserna framträdde allt mera oslöjade nere i salen, ansig tena glödde, afbrotten blefvo mera stormande, oväsendet vildare. Och i går var det fallet på båda sidor, från bögern såväl som från venstern. De voro mycket få som kunde bevara lugnet till det yttre. Bland dem var likväl Thiers, som endast var något blekare än vanligt och blott något oftare, än han brukar, aftog och torkade sina glasögon, det tecken gom hos honom angifver den största retligheten. Det berättades uppe bland åskådarne, att den raske sjutiosjuäringen under de båda sista dagarne varit uppe kl. 3 på morgonen, att han redan före kl. 6 gifvit långvariga audienser och hunnit med att uppgöra hela fälttågsplanen mot Mac Mahon, mot hvilken han hyser en förbittring, som han ej längre besvärar sig med att dölja. Man visste, att man skulle tå höra Rouher i början af middagsmötet, och det var äfven han, som egentligen öppnade striden. Det blef genast alldeles tyst, och kejsardömets gamle minister, som ännu för kort tid sedan icke skulle kunnat skaffa sig öronljud i denna fientliga krets, afhördes nu med en nästan andäktig uppmärksamhet både af högern och venstern. Han försvarade ex officio pläbiscitteorien. Hans tal, fastän det understöddes af största delen af venstern och de habile af venstra centern med Thiers i spetsen, gjorde likväl icke det intryck, som man hade väntat. Detta kom sig väl mycket deraf, att han denna gång, i motsats till hvad fallet varit under hela hans töregående lif, roåste rikta sin uppmärksamhet på de konservativa och skördade bifall från revolutionens män. Från höger sida gjordes bl. a. ett infall, hvilket nära bragt honom ur jemvigten. Han sade nemligen, att han och hans vänner visserligen icke kunde rösta för en förlängning af marskalken-presidentens makt på 7 år, men att de ej skulle ha något emot att ingå på en kortare tid, t. ex. 3 år. En röst från högern (det var Depeyre) afbröt honom ironiskt: Å18 och 3 är 211 — den kejserlige prinsens myndighetsålder. Det var ett argumentum ad hominem, hvilket Rouher sedan förgäfves sökte att skjuta ifrån sig.