Göteborgsposten – 26 november 1873, sida 1

— Så mycket bättre. Jag tycker om stolta qvionor Ni kan i morgon underrätta henne om att jag är kommen Jag skall träffa henne vid frukosthordet. Sedan Monk tillfredsställt sin aptit, begaf ban sig till sitt eget rum. Klockan nio påföljande morgon befann han sig åter i det lilla rummet bredvid salongen; det var tomt. En brasa brann, fönstren glittrade i solskenet och de mångfärgade möblerna hade alla fått ett lika öfverdrag af hvitt linne, kantadt med rödt. Rummet var rätt vackert i sitt förändrade skick. Frukostbordet var dukadt. Monk stod framför elden och värmde sina hinder — dagen var kall — då han hörde ett litet glädjerop i det engränsande rummet; dörren öppnades, och Bernice kom in med strålonde ögon. Hon såg på Monk — kring rummet — mot dörren — mot fönstret. Dorpå försvann den rodnad, som förut upplyst hennes ansigte, och hon blef dödligt blek. — Hvar — hvar är Roy? stammade hon. För ni ej honom med er, Gilbert? Är han i förstugan? Gilbert Monks mörka ansigte antog ett uttryck af ömt medlidande. Han närmade sig intill henne, tog hennes hand i sin och förde henne till en soffa. — Jag har kommit ensam, Bernice, sade han med låtsad sorg. — Ensam? Hvar är Roy? Ej död, Gilbert — oh, mir. Gud, han är väl icke död? — Nej, han är icke död, Bernice. Han har lemn a