Göteborgsposten – 25 november 1873, sida 2

Ni tror mig vara ett slaga påhäng på Chetwynd Park, Sanders; men om ni lefver femton månader till, skall ni se mig rik och ärad. — Jag har ej hört talas om, att ni haft några förpindelser med rikt folk, sir, sade Sanders. Det måste vara så, att ni ämnar göra ett rikt parti. — Vi få väl se, sade Monk i det han stoppade vexeln i fickan. Nå, hur bär Chetwynd sin förlust? — Han tyckes vara alldeles förkrossad, sir. Jag har aldrig sett en gentleman lägga någonting så på bjertat, som han lägger myladys död på hjertat. Han har gifvit befallning om att en minnessten skall sättas in i kyrkoväggen, men för öfrigt bar han ej en tanke på göromål eller företag af något slag. Han reste bort i en förtviflad sinnesstämning utan att bry sig om antingen han kommer tillbaka eller ej. Lady Chetwynd var snart sagdt ett barn, alldeles obekant med verlden; men hon tycks ha egt en underbar förmåga att fängsla, som var liksom en trollmakt öfver alla dem, som kände henne. Marquisen rent af tillbad henne. — Han skall åter vara tillbaka om ett år, sade Monk förtröstansfullt. Han har ett husligt lynne, som ni vet, och ömmar om sina underhafvande samt har en vurm för att förbättra sitt gods. Ilan skall således komma tillbaka, misantropisk och nyckfull kanhända, men ban skall dock komma. En man går ej i evighet med ett krossadt hjerta och håller sig borta från ett godt hem, ett stort gods, en lysande ställning, blott derföre att han förlorat sin hustru. Han har ju aldrig sett henne förrän denna sommar. Och