Göteborgsposten – 25 november 1873, sida 2

Genmäle. Handelstidningen har genom en tjenstvillig insändare behagat i sitt lördagsnummer åter framkomma med ett förut gjordt och af oss då tillbakavisadt påstående, att vi i denna afdelning taga parti för carlisterna i Spa: nien. Vi hafva, så som våra läsare veta, i denna sak mestadels inskränkt oss till att blott anföra ingående telegrafoch tidningsnotiser. I början af upproret åtorgåfvo vi regelbundet gåväl Madridregeringens som carlisternas bulletiner. Då det sedan visade sig, att båda parterna ljögo i kapp, valde vi utvägen att återgifva de telegrammer som insändes af de korrespondenter på platsen, som höllos af tidn. Times-, Standard och Kölnische Heitung — vi hade sjelfve ingen flygande korrespondent att tillgå. Alldenstund samtlige desse korresp. försäkrade, att carlisterna numera föra kriget både humant och utan egentliga plundringar, så ha vi trott derpå, och eftersom Madridregeringen icke heller under senare månaderna påstått motsatsen, måste man väl antaga det för ett faktum, äfven om den sak, hvars målsman Don Carlos anses vara, är aldrig så förkastlig. Det är således falskt spel att, såsom II.-T:s ing. gör, säga oss taga parti för carlisterna. Vi taga ej parti för något at de spanska partierna, hvilka samtlige synas oss högligen opatriotiska, eftersom de för sina enskilda intressen ej skytt att offra sitt lands välfärd och kasta detta i en anarki, som möjligen kan leda till Spaniens upplösning. Det parti, som härvidlag höljer sig i republikanismens fraser är oss lika förhatligt som det, hvilket skrifver despotismen på sin fana, utan att de bry sig någotdera om landets verkliga kraf. Hvad H.-T. anmärker om våra yttranden i afeeende på England, lemna vi derhän. Det värda bladet, som sjelft i 300 n:r om året utöser de hätskaste tillmälen mot äfven aktningsvärda ledande män i Frankrike, bör väl veta, huru det är möjligt att i det snabba nedskrifvandet af dagens fortlöpande krönika någon gång begagna väl starka ordalag. Vi älska England och dess sig långsamt men säkort reformerande statsskick — om vi än derför ej alltid kunna för vår anspråkslösa del uttala oss för dess utrikespolitik.