Göteborgsposten – 25 november 1873, sida 1

öfva svenska kyrkans samfälda verksamhet för missionen genom att understödja de missionsföreningar, hvilkas syfte och verksamhet densamma godkänner, genom att utsända och underhålla missionärer. bland icke kristna folk, genom att understödja och vårda de kristna församlingar, som af dessa missionärer genom Guds nåd kunna bildas, genom att i egna anstalter bilda missionärer, genom att utgifva missionsskrifter, och genom andra till ändamålet ledande åtgärder. ij Vi tro oss icke alltför illa hafva uppfattat kyrkomötets mening med detta förslag, om vi tro, att mötet skyr att på missionsverksamheten lägga en sådan vigt, att detsamma derigenom skulle synas gifva sin ganktion åt deras uppfattning, som vilja ställa denna på något sätt framför andra kristliga pligter. Mötet har också derföre icke velat ålägga församlingarnes herdar någon pligt att särskildt egna sig åt missionssaken, och vi tro, att mötet härutinnan dömt klokt och rätt: Kyrkomötet har också genom detta sitt förslag gifvit sitt erkännande åt den förnuftiga fordran, man framställt, att missionsverksamheten måtte koncentreras, för att dermed något verkligt godt skall kunna uträttas och på det att denna angelägenhet ej må endast behandlas såsom ett medel att uppröra en sväfvande, planlös religiös pligtkänsla, utan att med alla uppoffringar och alla ansträngningar något annat dermed vinnes. Utan att vilja inlåta oss i någon ethisk utredning om de kristliga pligternas olika värde och betydelse skulle vi dock här vilja påpeka, att den pligtutöfning, hvars betydelse för nästan är klart insedd, och tör hvars verkan för menniskors bästa vi kunna göra oss reda, är att ställa långt framom det blinda nit, som söker sin förtjenst endast och allenast i motivet sådant det framträder på punkt. Under våra förhållanden, fria som vi nu äro från alla politiska förbindelser med de aflägsna länder, inom hvilka vi skulle utöfva vår missionsverksamhet, hvarmed också följer att vi äro mindre förtrogne med de förhållanden, under hvilka våra missionärer skulle komma att arbeta, torde det behöfvas en på stark centralisation stödd stor enighet i denna vår verksamhet, för att man af den skulle kunna hopn pas några varaktiga frukter. ta Vi tro, att en sådan öfverstyrelse, som m den kyrkomötet förbehåller sig att få utse, tt kall visa sig mera vuxen ett sådant värf on (än våra vanliga missionsföreningar, de må nu I stå i förbindelse med utländska dylika sällra skap eller hafva fattat den djerfva planen t-äsatt på egen hand, med tillbjelp af det lättaste li-medel att komma i närmare beröring med ka främmande folk, handel och byte, skaffa sig ett välsignelserikt fält för sitt arbete till hed ningarnes upplysning. — 18, ga ar den oreflekterade viljans eller känslans ständ