Göteborgsposten – 25 november 1873, sida 1

Monk gick henne till mötes. Hen hade tagit bort färgen från sitt ansigte och såg nu lika ungdomlig ut som förr. Bernico var ännu blek samt mycket svag och darrande, men hon såg bättre ut än hon gjort någonsin efter sin befrielse från grafhvalfvet. Hon räckte ut sin afmagrade hand mot Monk, som fattade den och tryckto den med feberaktig häftighet. — Det gläder mig att se er vara er åter lik, Bernice, yttrade han. Jag skall vara mindre orolig öfver er under min bortovaro. Jag afreser i dag till London för att der börja mina spaningar efter Roy. Jag skall föra honom tillbaka med mig. Vill ni lofva mig att vara nöjd, medan jag är borta — att hålla er så stark och frisk som möjligt? Jag vill gifva Roy tillbaka ej en spöklik hustru med dödens blekhet på sina kinder uten en hustru, som är lycklig och har den återvändande helsans färg. — Jag skall försöka att hålla mig vid så godt mod och så goda krafter som möjligt, Gilbert, sade den unga marquisinnan, i det hon sjönk ner i den stol, till hvilken han fört henne. Ni är mycket god mot mig, och jag är mycket tacksam. Mrs Crowl skall nog vårda om mig un: der er frånvaro, och jag skall ständigt bedja Gud, att ni må snart lyckligen återkomma med Roy. — Jag skall komma så snart jag kan, Bernice. Jag skall ej hvila förrän jag kommer tillbaka. Ni skall ej be sväras af några besökande. Det finnes inga andra gran nar än innevånarno i siskarbyn härintill. Ingen skal