Göteborgsposten – 24 november 1873, sida 1

voro dagens lösen. Men Pernhynns herrlighet var förbi! döttrarne voro gifta och borta och den till fattigdom bragte arfvingen, en äldre man, var långt borta i Indien förtjenade sitt uppehälle med svärdet. Alla dessa förändringar hade bildat skrynklor i Elspies åldriga ansigte, men all hennes sorg kunde ej fördunkla det vänliga uttrycket i hennes drag. — Den unga damen är trött, sade Monk kort, då han märkte det medlidsamma uttryck hvarmed den gamla qvinnan betraktade den unga marquisinnan. Vi ha rest sedan före daggryniogen, och hon är sjuk. Ni tycks ha väntat 088. Äro edra rum i ordning? — Ja, sir, svarade qvinnan med stark brytning. De möbler ni skickade hit ha blifvit ordnade i enlighet med edra föreskrifter. Er tjenare Flack hjelpte mig. Det har eldats i rummen hvarenda dag för att borttaga fuktigheten. Det är tretio år sedan man sof i de rummen. Jag väntade er ej i qväll, sir, men jag är vaksam och jag hörde er komma. Allt sedan i går har jag varit fullkomligt beredd på att när som helst mottaga er. — Godt, godt, sade Monk gillande. Vi skola genast gå till edra rum. Tag ljuset och visa oss vägen. Jag skall bära den unga damen, som är för trött för att gå. Vår kusk kommer snart in, och vi måste laga till en varm supå åt honom. Vi äro alla hungriga och frusna.