Göteborgsposten – 22 november 1873, sida 6

och sorg, under det — skammene rodnad brann het på hans kinder — under det att han dödade tiden med att tömma bägaren i dåliga mäns och lättfärdiga qvinnors sällskap. Han störtade framåt liksom jagad af onda andar; men då han närmade sig hemmet och såg nattlampan brinna klart i deras sängkammare kom der en känsla af plötslig frid öfver honom. Han förmådde åter draga andan. Sakta smög han sig upp för trappan, sakta öppnade han dörren och såg in. Der satt hon, hang unga, älskande hustru och väntade på honom. Nej, då han såg närmare efter, märkte han, att hon sof — med tårar i ögonen. Hvad hennes ansigte var mildt och rörande i sin sorg! Hans bröst häfde sig, hans ögon tärades, nästan med ett skri störtade han nu framför henne och lade sitt hufvud i hennes sköte. Åsarie, kan du förlåta mig? Hon for upp, men utan förundran liksom vore det som föreginge endast en fortsättning af hennes dröm. Åndtligen, hviskade hon, knäppte båda sina händer om hans hufvud, lyfte det upp och gaf honom en lång kyss. Jag visste, att du skulle återkomma just så. Hon strök ömt med handen öfver hans heta panna och kyste honom ännu en gång. Det var hennes svar. Men han kände sig på samma gång så ödmjuk och så rik som aldrig till förene och de ädlaste föresatser rörde sig i hans själ. Framtidon skall försona, hviskade han. Men lille Sigurd, som låg i vaggan, hade emellertid vaknat af bullret. Han sprang upp som han var i sin lilla skjorta, den der illa förmådde skyla hans runda, fylliga lemmar och lade småleende den ena armen om modrens, den andra om sadrens hals. Det var en skön grupp, en sådan som englarne le åt.... En stund derester sof lille Sigurd igen; men de lyckliga föräldrarne förnyade invid leras barns vagga det löfte, som de hade gifvit första dagen af deras äktenskap — löftet m obrottslig kärlek och tro. —— — — —;—-—