Göteborgsposten – 22 november 1873, sida 5

beta och göra det angenämt för den, som man älskar; ty hennes älskling snurrade henne rundtom halftokig af glädje, han kysste henne gång på gång, berömde hennes mat, försäkrade att han aldrig förr hade kännt någonting smaka så förtjusande. Kort sagdt, han fann allting godt, allting utmärkt, precis som hon sjelf fann det. Ja, de vore begge så lyckliga och uppsluppna, att man kunnat likna dem vid två barn, som sluppit lösa ur skolan och voro alldeles berusade af den herrliga friheten. Men taflan förändrades. Så småningom trängde sig de s. k. vännerna in i deras lyckas paradis. De unga makarne blefvo på en gång liksom främmande för hvarandra. Ian började att stanna ute om aftnarne, än af ett skäl än af ett annat. Vännerna drogo honom med sig; han måste ju visa, att han icke helt och hållet stod under toffeln. O, du falska såfänga, huru mycket ondt har du icke kommit åstad här i verlden! Till slut brydde han sig ej ens om att andraga några skäl för sitt uteblifvande från hemmet den ena aftonen efter den andra. Deras husliga lifs harmoni var bruten, åtminstone hvad honom beträffade. Men han älskade henne ännu? Derpå tviflade hon icke, den unga, kärleksfulla hustrun — och det var detta, som höll henne uppe. Han skulle nog snart förlora smaken för dessa vilda nöjen (man hade nemligen berättat för henne om det lif, han förde) och en gång komma tillbaka till henne och barnet, så hoppades hon och uppsände en varm bön till Honom, som leder menniskornas hjertan, dit Han vill.