Göteborgsposten – 22 november 1873, sida 5

Straxt eftor midnatt dref han hemåt. En ung, mycket blek, tarfligt klädd qvinna, ehuru ögonskenligen af bättre stånd, sprang rakt emot honom och skrek: Du måste komma strax! Barnet ligger för döden! Nitt? Sigurd? Store Gud! utropade han och ångestsvetten fuktade hans panna. Förlåt, bad qvinnan — hon talade i en snabb, förvildad ton — jag såg miste; jag vet icke hvad jag gör i min sorg. Jag trodde det var min man — men der är han, ropade hon plötsligt och sprang ifrån Halfdan, som förvirrad såg efter henne, rakt mot kafåt. En man kom raglande derifrån. Hustrun tog honom genast under armen; det måste ha varit hennes man. Halfdan närmade sig med ofrivilligt intresse. Å Hvarföre söker du mig här? Är du galen, qvinna? Vill du, att man skall göra narr at mig? röt mannen rått och hest, i det han våldsamt stötte henne ifrån sig. Jag kan nog klarera mig ensam; jag är icke så full, som du tror. Du hör ju, att vårt lilla barn är dödssjukt. Eljest skulle jag aldrig sökt upp dig... Hör du, vårt barn är dödsejukt, klagade qvinnan med hjertskärande stämma. Kanske är det redan dödt, då vi komma hem? Min Gud, min Gud! Mannen blef synbarligen nykter. De aflägsnade sig begge med snabba steg. Men Halfdan stod qvar liksom träffad af åskan. De underbaraste känslor strömmade in på honom. Ånger och blygsel först och sedan ångest, en förtärande ångest. Om äfvoen hans barn låge der hemma döende, om den stackars modern vore utom sig at hjelplöshet