Göteborgsposten – 22 november 1873, sida 5

Flockan slog tolf. Ännu hade han icke kommit tillbaka. Hon gick med nedböjdt hufvud in i sängkammaren. En halftimme derefter väcktes hon i sin första sömn af buller och sång utanför; derpå hörde hon stojande steg i trapporna — och då bäfvade hon. Halfdan kom hem — drucken. Den unga hustrun utstod en hård strid i sitt hjerta. Det är så oändligt tungt att se den, som man älskar, nedsjunka till någonting föraktligt. Morgonen derpå var hon dock vänligare emot honom än eljest och det vill säga mycket; ty hon var alltid utomordentligt vänlig. Hennes ljufva läppar hade inga sörebråelser, endast blida, kärleksfulla ord till den man, som hon älskade ... Men icke ens detta väckte honom ur hans förvillelse. Så kom der en afton, då han efter vanligheten besökt ett af stadens mindre väl beryktade kaseer. Arm i arm med några goda vänner trädde han in i den stora, präktigt upplysta salen, der vinet flöt i strömmar, musiken brusade och lättfärdiga visor föredrogos af unga, förvillade qvinliga varelser, hvilkas rätta plats varit allestädes utom bland dessa fräcka, halft rusiga män. Halfdan sjelf drack endast helt obetydligt denna afton. Hans hustrus bedjande, sorgsna blick gick honom ej ur minnet, i trots af alla hans försök att vid bägarens rand döfva detta. Hvad ni ser tankspridd uti afton! hviskade en af sångerskorna och smålog förföriskt, men han svarade henne icke. Eljest brukade dylika ord ge anledning till ett längre, lättfärdigt samtal.