Göteborgsposten – 21 november 1873, sida 2

utan Sylvia Monk. Lord Chetwynd såg öfverraskad ut, men helsade vänligt och tog plats vid bordet. Måltiden förtärdes under tystnad. Marquisen drack sitt kaffe, men lemnade allt det andra orördt. Han reste sig plötsligt upp, mumlade något med halfqväfd röst och sträckte ut handen till afsked. — Jag följer er ut, Roy, sade Sylvia ömt. Marquisen skakade hand med hofmästaren och hushållerskan och gick utan att säga ett ord. Sylvia Monk följde honom ut till vagnen. Lordens betjent, son till en af hans underhafvande, satt på kuskbocken med körsvennen. Mr Sander väntade vid vagnsdörren i afsigt att följa lorden till Eastbourne. För sista gången höll Chetwynd ut sin hand mot Sylvia. oo o— Jag reser, sade han i bruten ton. Ända till dess mitt hjerta får frid är jag så godt som en flykting och skild från mina förfäders hem. Gud välsigna er, Sylvia! För sista gången farvil! Han tryckte hennes hand, men gjorde ingen rörelse för att gifva henne en afskedskyss. — Farväl, Roy. Måtte den frid, hvarefter ni längtar, komma er till del under edra resor. Var säker om, att den skall komma. Ingen kan sörja alltid. Jag väntar er tillbaka inom ett enda år, Kom ihåg, Roy, inom ett år. Men vare sig ni kommer om ett år, Roy, eller om tio år — vare sig förr eller senare — skall ni finna att jag väntar er. Och med dessa ord i sina öron vände marquisen af Chetwynd ryggen åt sitt hem och sitt land och for bort till främmande land. —-— (Forts.)