jag skulle komma att flytta dit, lät jag skicka dit en mängd hushållsförnödenheter, och utan tvifvel kan gamla Epsie ställa det ganska behagligt för oss. Om ni vill, Bernice, skola vi resa med bantåg. Bernice samtyckte villigt. Monk talade med henne en timma eller mer och derefter tillslöt hon uttröttad ögonen. Hon föll ej i sömn. Monk förstod det af det lidande uttrycket kring munnen, af den spasmodiska sammandragningen af hennes ögonbryn. Hon led, men det var ej kroppslig smärta. Monk lät henne vara och gick åter fram till fönstret och såg ut. Resultatet af detta korta samtal torde i få ord kunna framställas. Bernice, som trodde sig vara i vänners händer och var för svag för att resonnera klart eller fatta djupet af Monks mörka planer eller ens misstänka deras tillvaro, för öppen och svekfri sjelf för att misstänka svek hos andra, öfverlemnade sig åt Monks förmynderskap utan knot och var villig att följa honom till hans -hus på kusten af Wales, Denna afton, sedan den unga marquisinnan dragit sig tillbaka till sin sofkammare och fallit i sömn, lät Monk kalla Flack till den lilla salongen och underrättade honom om programförändringen. — Som pi vet, äro vi i Hants nu, sade Monk, i det han tog upp sin lilla fickkarta. Vi äro mindre än två timmars väg från Petersfield. Ni måste före dagningen vara färdig att köra oss till Petersfield, der vi skola stiga T på tåget. Sedan kan ni fortsätta ensam med vagnen. 1