— — —— — Det lilla sällskapet väckte ingen uppmärksamhet. En far, som för hem en sjuk dotter, är ej ovanligt att se, och det fanns ej heller något ovanligt, hvad det yttre vidkommer, hos detta sällskap. Det var afton, då de stego ur i den väl upplysta stationen vid Carnarvon i norra Wales. Sent som det var, hade Monk brådt att fortsätta resan till bestämmelseorten. Han var ledsen vid sin förklädnad och fruktade ytterligare frågor af Bernice rörande densamma. Hen fruktade att stanna på ett hotell i en så stor stad som Carnarvon och var angelägen att få in den fångade fågeln i den bur han gjort i ordning för henne; men lady Chetwynd var nästan alldeles uttröttad, och mrs Crowl var af den åsigten, att den unga marquisinnan ej borde resa vidare denna qväll. Under denna meningsskiljaktighet vädjade Monk till lady Chetwynd sjelf. — Bernice, sade han sakta, under det hon djupt beslöjad satt i väntrummet, tror ni, att ni skulle kunna fortsätta i qväll? Vi ha ej mer än ett par tre timmars resa, ehuru vägen är dålig och resan besvärlig. Om ni tror, att ni kan uthärda ansträngningen, skall jag beställa en postvagn åt oss, och vi resa vidare. I sådant fall kan jag redan i morgon afresa till London. Det sista argumentet mer än uppvägde tröttheten hos Bernice. Hon var ifrig att resa vidare. Monk lemnade henne i väntrummet med mrs Crowl och gick bort. Han återkom om en halftimma med en postvagn, bar ut marduisinnan i den och svepte väl om henne för att skydda henne mot de kalla vindarne från Atlanten.