Fran Utlandet. Förhållandena mellan de andliga och verldsliga myndigheterna i Preussen ha onekligen redan ledt till en kris af ganska betänklig art, hvilken skall komma att bli af stora följder för landet. Som bekant, tredskas det katolska presterskapet och vill ej underkasta sig de nya kyrkolagarne, hvaraf följt, att staten beröfvar dem deras funktioner och frånkänner deras presterliga förrättningar allt borgerligt erkännande. På grund häraf finnes det i Preussen ett stort antal katolska socknar, flera hundrade tillochmed, hvilka ogentligen sakna af staten bemyndigade prester. Detta förhållande är naturligtvis i flera afseenden brydsamt och vållar många olägenheter. Bland dessa har varit den om äktenskapen. Enligt Preussens hittills gällande lag måste, såsom här, mellan lika trosbekännare kyrkans välsignelse göra äktenskapet äfven borgerligen lagligt och barnen i detsamma äkta. Men då nu på så många ställen prester saknats för denna kyrkliga sanktions meddelande, har fara hotat för hela den äktenskapliga institutionen, och en betänklig löslighet i sederna skulle lätt kunna uppstå. I denna förvirring har dea liborala pressen ifrigt fordrat införande af tvång för borgerligt äktenskaps ingående och af borgerlig registratur öfver födde och döde. Man hade väntat, att kejsar Wilhelms. trontal vid landtdagens öppnande för några dagar sedan skulle bebåda en ny lag i öfverensstämmelse härmed. Men då intet dylikt förekom i talet, kände man sig gäckad och befarade, att den så otåligt fordrade reformen strandat mot den gamle monarkens kända ovilja mot hela denna lagstiftning, som sträfvar att beröfva äktenskap, begrafningar och annat mera deras hittillsvarande kyrkliga karakter. Nu har dock kejsaren efter lång tvekan slutligen lemnat sitt bifall till ett lagförslag i sagda riktning, och denna nyhet har väckt stor sensation. Enligt förslaget förklaras äktenskapet vara en rent borgerlig handling, såsom, heter det, fallet alltid(?) varit i Tyskland med undantag för de sista 200 åren. Hvad de döde beträffar, ha de katolska presterna redan länge vägrat att begrafva personer, hvilka lefvat i ett af kyrkan icke helgadt äktenskap. Polisen har derför måst inblanda sig, och kyrkogårdarne ha mer och mer förlorat sin karakter af att tillhöra någon viss bekännelses anhängare. Det skall stå hädanefter en och hvar fritt att låta sig jordas, hvar och af hvem han vill. Döpelsen allena skall sedan bli den enda af tvång ålagda förbindelsen mellan de kristna kyrkorna och dem som inom landet bekänna sig till desamma. Man står här endast inför början af vigtiga sociala omhvälfningar, hvilkas följder äro ännu alldeles oöfverskådliga. Fastän regeringspartiet på preussiska landtdagen tillväxt på de olika konservativa frak