Jag har ej vågat att för hastigt meddela er den ledsamma nyheten, för att vi ej ännu en gång skulle förlora er och för alltid. Tro mig, Bernice, jag har handlat på bästa sätt. Och för att säga er sanningen skulle jeg ej ha kunnat göra annorlunda, emedan jag ej känner Chetwynds adress, och måste fara till hufvudstaden för att söka honom. Jag måste sjelf bringa honom den glada underrättelsen. Det skall bli en öfverväldigande glädje. Hans natur är sådan, att sanningen, omtalad utan omsvep och förberedelse, nästan skulle kunna döda honom. — Ja, ja, medgaf Bernice. Det var då så godt, att ni ej förde mig hem, Gilbert, eftersom han ej är der. Men jag har blifvit så besviken i mitt hopp, fortfor hon i det hon började gråta och snyfta på ett sätt, som bort röra den mest förstockade. Jag vill komma till Roy, jag vill komma till min man. Obh, Gilbert, det är ett förfärligt uppvaknande till lif! Jag vill till min älskling! — Ja, Bernice, jag vet nog det, och ni skall snart komma till honom. — Det är så mycket, som jag ej förstår, snyftade Bernice. Ni synes mig så förändrad — och jag är så svag, och det är en så besynnerlig tyngd och sömnaktighet, som trycker mig, Mina sinnen äro liksom döfvade, så förefaller det mig, Hvem är den qvinna, som klädde mig? — Hon är den qvinna vi sågo i hyddan vid vägen, Kommer ni ej ihåg det? Jag uppdrog åt henne att vara er kammarjungfru, till dess ri kan få Fifine tillbaka. Jag tror, att hon är en hederlig qvinna, Bernice.