det nya lagförslaget. Preussiska regeringen har nu helt och hållet förbjudit utbetalning af erkebiskop Ledochowskis aflöning från staten, på grund at hans motstånd mot de nya kyrkolagarne. Bispen har i ett bref till guvernören af Posen protesterat mot den förmenta olagligheten i denna åtgärd. Telegralen har redan förut berättat, att Italiens parlament i lördags öppnadts af konung Victor Emanuel sjelf med ett trontal. I detsamma förklarades, att det vänskapliga förbållandet till alla europeiska makter ytterligare befästats genom besöken vid de kejserliga hofven i Wien och Berlin. Sedan orsaken till fientligheten emellan Österrike och Italien .nu är undanröjd, skall det hädanefter endast finnas tillit till en genom gemensamma intreseen och fördelar tryggad vänskap. Förhållandet emellan Italien och Tyskland, hvilket är ett ultryck för den emellan båda nationerna rådande sympatien, är en borgen för freden. Vi önska visserligen att lefva i endrägt med alla nationer; men jag vill icke desto mindre vara en trogen vaktare af nationens jätt och värdighet. Trontalet bebådar dernäst lagtörslag om organiserandet af armå, flotta och finansväsen samt uttalar hoppet om en långvarig fred, tör att vi må kunna lösa vår uppgift om att tillförsäkra våra efterkommande det fädernesland, som vi under föregående pröfningar orubbligt vaktat, och slutar med orden: ÅI dag likasom då hyser jag förtroende till nationen; och i dag likasom då vet jag, att nationen har förtroende till sin konung. — Talet afbröts ofta af lifligt bifall och hurrarop för honom. Den nu inträdda parlamentssessionen väntas blifva mycket fredlig och lugn. Ingen politisk fråga står på programmet i Italien, och ordspråket il meylio 2 il nemico del bene (det bättre är det godas fiende) håller italienarne tillbaka från att göra några experimenter i afseende på förbättringar i de bestående institutionerna. Det finnes tillräckligt med frihet i Italien, och Spanien och Frankrike, hvilka vrida sig fram och tillbaka mellan revolution och reaktion, äro ett varnande exempel. Regeringens enda och vigtigaste uppgift för ögonblicket är införandet af finansiela och administrativa reformer. Man måste finna utvägar för att åstadkomma jemvigt i budgeten. Ministerpresidenten Minghetti, som tillika är finansminister, har först och främst sökt att öka inkomsterna och återställa ordning i sedelcirkulationen. Minghetti skall här få ett utomordentligt svårt värf, desto heldre som han öfvertog finansportföljen efter Sella, hvilken af alla ansågs för den ende, som kunde öfvervinna svårigheterna, och som verkligen uträttade mycket i afseende på finansernas bättrande. Det kan knappast anses tvifvel underkastadt, att Sella skulle tullständigt lyckats i sina sträfvanden, om icke hans kolleger kullkastat hans finansiela planer. Det var isynnerhet krigsministern och ministern för de allmänna arbetena, hvilkas departementer ständigt kräfde nya och utomordentliga utgifter, och de funno understöd hos såväl ministeren som nationen. Italienarne vilja ha en stor här, om de också skola göra bankrutt, och hvad de allmänna arbetevna angår, har ännu ingen minister kunnat motstå kommunernas rop om understöd. Det är för ögonblicket ej heller tal om någon minskving i utgifterna till hären eller till de allmänna arbetena. Sella yttrade under förra sessionen, att i 1874 års budget skulle uppstå en underbalance af 150 mill. fros; med Minghetti som finansminister beräknas den till 300 mill. För detta tillstånds afhjelpande kan Italien ej tänka på några besparingar; inkomsterna måste ökas. Men det är svårt att uppdaga nya skattetitlar, sedan Sella uttömt alla hjelpkällor af denna art. Minghetti har likväl tänkt på en Imposta sulle operaxione di Borsa, d. v. 8. en skatt på alla börstransaktioner, hvarifrån han hoppas få en inkomst af 15 mill. Dessutom tänker han att genom skattebördans utkräfvande på ett bättre sätt få in betydande summor. Redan Sella började reformera skatteutkräfningen, fastän han ingalunda lyckades förmå italienarne att betala sin gärd till staten. Detär en uppgift, som öfverstiger en enskild mans förmåga. Syditalienarne ha i åratal varit vana att betrakta myndigheterna som sina värsta fiender, skatterna äro i deras ögon ej synnerligen annat än ett slags laglig plundrivg, och lagar äro endast obilliga och våldsamma dekret, hvilka det är klokt att undandraga sig och bjeltemodigt att bekämpa. Fastän italienarne ingalunda äro mindre hederliga än deras grannar, fastän de äro intelligenta och beredvilliga, kunna de likvöl icke handla emot sin öfvertygelse, och deras öfvertygelse är, att hvarje skatt är en skriande orättvisa. Lagarne äro icke heller stränga — det är en ganska gängse sed, att endast den, som dertill har lust, betalar sina skulder. För att nämna småexempel, voterade parlamentet en ståmpelafgift på plakater, hvilka —ä — — — — —— s T: — .. i? ls: oo 1äöomoWssrm QWAA dd A.op 2!Td ttt HeheU Uöpv6Kk RK naqtiLEL-e LL LL LL