— Skall ni lemna mig qvar på detta värdshus tillsamman med henne, under det ni far till London och söker upp Roy? — Jag vågar ej lemna er förrän ni är bättre, och jag vågar alldeles icke lemna er i ett värdshus vid allmänna vägen. Detta är ej ritta platsen för en marquisin na af Chetwynd. Roy skulle bli ond, om jag lemnade er utan bättre skydd på ett allmänt ställe sådant som detta, en tillMyktsort för råa bönder. Nej, Bernico, er säkerhet måste jag först och främst ha för ögonen. Jag skall finna en mera lämplig tillflyktsort för er, och sedan skall jag tryggt kunna lemna er, under det jag söker upp ChetWynd, som måhände rest långt bort med sina slägtingar. Bernice var för svag för att bestrida Monks argumenter, ifall hon var af en annan åsigt än han. Hon trodde sig vara i säkerhet hos honom. Hade ej Gilbert Monk räddat henne från en ryslig död? Och då han räddat hennes lif, var det vil troligt, att han så fort som möjligt skulle återföra henne till hennes man? Hon hyste ett obegränsadt förtroende till honom. Dock var hennes gäckade förhoppniog att ej genast komma tillbaka till marquisen nästan mer än hon kunde bira. — Hvart kan ni föra mig, Gilbert? frågade hon plötsligt. Ej till kyrkoherdens hus. Kyrkoherden är mycket sjuklig och svag, som ni vet, samt enkling. Ni tror ju ej heller, att det är läupligt att föra mig till förvaltarens hus. Han har familj, barn, och jag skulle öfverhopas af besökande och frågor, innan Roy kunde komma. Och till