Göteborgsposten – 18 november 1873, sida 2

motståndarnes händer, blir tillochmed helt kort och godt nedskjuten. De alltjemt pågående afrättningarne ha så förslöat befolkningen, att den likgiltigt ser på eller kanske tillochmed applåderar. Äfven utlandet bryr sig föga derom — Caba är långt borta, och offrens dödsskri tränga ej öfvor det oöfverskådliga hafvet. Annorlunda förhåller det sig dock med de fem olycklige, hvilka skötos den 4 november. De ha ej dött obemärkta, tvärtom, deras sista suckar ha haft en mäktig återklang, som dånar från Förenta Staternas ena ända till den andra och icke vill låta sig nedtyatas. Hundradetals ha på Cuba afrättats, och ej en röst har höjts deremot, men dessa fem och flere sedan afrättade kunna vålla spanjorerna mycket ondt. Deras död har framkallat en diplomatisk förveckling, hetsiga depescher vexlas mellan Washington och Madrid, amerikanska krigsskepp ha beordrats till de cubanska farvattnen, och på ett hår hänger nu frågan om en sammanstötning mellan de båda republikerna, ett krig mellan Nordamerika och Spanien. Sedan flera år tillbaka, nästan allt sedan det enbanska upprorets ntbrott klagar man i Spanien öfver det understöd, som Unionen lemnar de upproriske. Det understödet kömmer visserligen icke från regeringen, utan från enskilta, men det betraktas i Spanien såsom enda orsaken, hvarför upproret på Cuba ännu icke blifvit undertryckt. Man beskyllar i Madrid Washingtonskabinettet för att se genom fingrarne med de flibustierer, hvilka från amerikanska hamnar segla öfver till Cuba. I Förenta Staterna tager den allmänna meningen atfgjoråt de upproriskes försvar. Hon tror, att Cuba icke kan räddas åt Spanien, utan måste förr eller senare öka stjernornas antal i Unionens baner. Man dömer derför med mycket undseende öfver fribytaretågen till Cuba, ja, man gillar dem. Bland de fartyg, som gå från det amerikanska fastlandet till Cuba, för att bryta blokaden och tillföra de upproriske vapen och ammunition, har under sista tiden Virginius utmärkt sig. Spanska krigsskepp ha upprepade gånger lurat på det, utan attlikväl kunna gripa det. Slutligen lyckades det i början af denna månad ångaren Tornado att i öppen sjö få sigte på Virginius. Genaat börjas jagten,Virginius före, Tornado efter. Den spanske ångaren är snabbare, han kommer allt närmare och närmare. Fribytarne kasta öfver bord allt, som skulle kunna förråda deras afsigt. Vapen, ammunition, tillochmed hästar slungas i vågorna. Allt är förgäfves: sex mil från Jamaica hinner Tornado upp Virginius, griper honom och för honom i släptåg till San Jago de Cuba. Der sammanträder omedelbart efter ankomsten en krigsrätt, som fäller sin blodedom, och morgonen derpå skjutas expeditionens fem ledare. Om alla varit cubanare, skulle nog ingen tagit kännedom om deras slut. Men ibland de fem var en amerikansk medborgare, general Ryan. Underrättelsen om hans afrättning flög som en löpeld genom amerikanska Unionen, och genast börjades den amerikanska diplomatiens verksamhet. En skarp note från statssekreteraren Fish till amerikanska sändebudet i Madrid, hr Sickles, fordrade genast upprättelse. Spanska regeringen svarade, att hon ej hade någon delaktighet i afrättningen af de fom. Omedelbart efter ankomsten af den depesch från general Jovellar, som meddelar underrättelsen om uppbringandet af Virginius, hade hon telegraferat till Cuba, att man skulle uppskjuta med tångarnes straffande, tills bestämd befallning ingått från Madrid. Men telegrammet hade på grund af något fel å kabeln kommit för sent till ort och ställe för att hindra afrättningarne. Sedan dess ha underrättelser ingått till Förenta Staterna om ytterligare nya afrättningar, om hvilkas antal uppgifterna dock äro olika, och dessa dödsposter ha ytterligare stegrat förbittringen i Unionen, isynnerhet sedan det nu blifvit bekant, att de främmande konsulerna protesterat mot afrättningarne, mest de engelske uch amerikanske, emedan engelsmän och amerikanare funnos bland fångarne, och att den amerikanske konsuln, hvars språk skildras som energiskt, blifvit med ohöflighet bemött af den spanske generalen, hvars namn är Jovellar, såsom här ofvan nämnts, och ej Burfiel, såsom ett telegram angifvit. j Den amerikanska regeringen har på grund af den storm, som dessa upprepade blodsdåd väckt bland Unionens befolkning, hållit ministerråd, hvilket åter beslöt att fordra upprättelse af Spanien, och att, om sådan vägrades, genast vidtaga allvarsamma åtgärder. Efter ministerrådets slut utfärdade sjöministern pr telegraf befallning till alla arsenalföreståndarne att hålla flera krigsfartyg färdiga att löpa ut. Det berättas tillochmed, att den nordatlantiska eskadern skulle som i går afgå till Havanna, för att gilva eftertryck åt de amerikanska fordringarne på upprättelse. De amerikanska tidningarne ha redan gått så långt, att de tala om amerikazska truppers landsättande på Cuba. Spanska republikens chef, Castelar, uppbjuder naturligtvis allt för att undvika en förveckling med Förenta Staterna. När man har carlisterna framför sig och Carthagenas upproriske intransigentes i ryggen, kan man icke inlåta sig på äfven en utländsk förveckling. Att den spanske befälhafvaren var i sin fulla rätt, då han lät afrätta fribytarne, kan ej gerna bestridas. Det är omenskligt att vägra cuba