Göteborgsposten – 17 november 1873, sida 2

1 Åbd-el-Kader. Återigen har skuggan af ett stort namn gått till Hades. Abd-el-Kader har, enligt till Times ingången underrättelse, aflidit. Den nuvarande slägtleden erinrar sig knappast mera, att bäraren af detta namn, som i mer än ett fjerdedels sekel varit föga mer än en skugga, en gång högligen oroade Paris och under Ludvig Filips regering utmanade hela Frankrikes makt. För tjugoett år sedan voro dock förbållandena så ändrade, att prins-presidenten kunde, några veckor innan han mottog kejsarkronan, utöfva en honom värdig nådehandling, i det ban påbjöd frigifvandet af den en gång så fruktade emiren. Sedan den tiden har Abd el-Kader lefvat ett tillbakadraget och fredligt lif i sin österländska landsflykt. Under sina senare år har ban uppburit en betydande pension från franska regeringen och hans sympatier skola hafva vändt sig helt och bållet till förmån för den makt, som han en gång bekämpade i sin kärlek till oberoendet. Han upprördes också djupt af de olyckor, som för tre år sedan hemsökte den dynasti, hvilken gifvit honom friheten och ett furstligt underhåll. Frankrikes svårigheter 1871 okades, som bekant, genom ett uppror af kabylerna i Algeriet, och man vet nu, att om denna rörelse hade fått någon större utsträckning, så skulle Frankrike erhållit Abd-el-Kaders medverkan i att skingra den. Abd-el-Kader — egentligen Sidiel-Hadschi Abd-el Kader Uled-Mahiddin — härstammade från en i distriktet Oran ansedd Marabut-familj och föddes år 1807 i trakten af Maskara. Han erhöll sin bildning tillsamman med tvenne bröder i ghetnan i Maskara, ett slags teologiskt seminarium,som stod under ledning af hans fader Sidiel-Mahiddin. Det anseende och rykte för helighet, som hans föräldrar åtnjöto, öfverflyttades på sonen, hvilken redan tidigt gjort sig förtrogen med Koranen och moslemisk lärdom, men äfven utmärkte sig bland sina jemnåriga såsom ryttare och i vapnens bruk. Deien at Algier, som fruktade för den unge marabutens äregirighet, traktade efter hans lif, så att A. måste fly med sin far till Egypten der han erfor de första intrycken af den europeiska civilisationen. Från Kairo gjorde han valfärd till profetens graf i Mekka, hvilket ytterligare stärkte hans landsmän. Men dessa resor stärkte äfven den religiösa ifvern och de herakaretankar, som genom många omständigheter närts i den unge A:s ädla och för svärmeri böjda karakter. Då han kom tillbaka hem, hade fransmännen redan bemäktigat sig Algier och gifvit turkarnes herravälde dödsstöten. Flera arabiska stammar i distriktet Oran begagnade tillfället att göra sig oberoende, togs Maskara och valde till sin emir Abd-el-Kader, hvars rykte redan apridt sig till landets aflägsnare stammar. Å. öppnade genast kampen mot de otrogne, i det han i maj 1832 med 10,000 krigare angrep det af fransmännens besatta Oran, men tillbakakastades. Fastäv han slogs på flera punkter af fransmännen, utvidgade han likväl ansenligt sitt välde öfver vestra Algeriet och tvang franske generalen Desmichels att efter tvenne blodiga fäktningar ingå ett fördrag (febr. 1834), hvilket tillerkände honom som omir det suveräna väldet öfver det vestra Algeriet med Maraska till hufvudstad. De framgångar, A. ernått genom sin trosifver, gåfvo honom det högsta anseende bland Älgerieta muhamedanska befolkning ; och med stor klokhet grundade han, obehindrad af fransmännen, sin makt allt fastare, underkastade sig några af de mäktigaste stammarne och visste att för sin sak vinna de besegrade. Då hen slutligen slog scheiken Mussa-el-Darkui, hvilken kom från öken för att tukta honom för hans med de otrogne ingångna fördrag, erkändes han af alla stammarne i Oran och Titteri som sultan, och en sägen gick, att han tillhörde de fatimidiska kaliternas slägt och var af ödet kallad att åter upprätta deras lysande herravälde, hvilket en gång utsträckt sig öfver hela Norra Afrika. Allt detta gaf honom en ny makt öfver den moslemiska befolkningen. Snart kom han dock i nytt krig med fransmännen och förde det med vexlande lycka — en följd af de djorfvaste bedrifter —, tills han slutligen, mer och mer påträngd af de trenne franske befälhafvarne Lamoriciere, Cavaignac och Changarnier, måste i febr. 1842 taga sin tillflykt till marokkanska området, Han reste äfven här nytt motstånd mot fransmännen, hvilka dock betvungo det; och d. 22 dec. 1847 öfverlemnade han sig med familj och bussolk åt Lamoric.öro och hertigen at Aumale. Emiren fördes fången till Frankrike, tills han slutligen der frigafe af Ludvig Napoleon, hvarefter han begaf sig till Konstantinopel, under stor utmärkelse besökte verldsutställniogen i Paris samt flyttade till Damaskus, der han under sommaren 1860 vid drusernas och turharnes grymheter mot de kristna åtog sig desses sak och derför blef af franska regeringen lönad med lHederslegionens storkors. Hans af Frankrike åtojutna pension uppgick till 100,000 fres årligen. Emiren har dock i sin landsflykt lefvat mycket hushållsaktigt och egnat sin tid åt läsning och religiösa pligters utöfniog. Han hade 3 hustrur, och at 24 barn äro 11 ännu vid lif. Han har utarbetat ett religiöst-filosofiskt verk, hvilket länder hans FEST MA SR SA Sr