Göteborgsposten – 17 november 1873, sida 1

— — ) in i votandets irrgångar, den berör alla känolans fina nerver, på samma gång den lägger sina starka band på den menskliga viljan. Men vetandets verld har inga starkt begränsade afskränkningar. Vetenskapen är ju kosmopolit. Och det är derföre mycket möjligt, att de fina smittoämnena från de stora sjuklägren derute på den vägen komma till oss och snart här och der framträda med i början nästan omärkliga, snart häftigare, men kanske aldrig rätt uppfattade symptomer. Det är derföre, som vi alltid med glädje se, då det offentliga ordet får använda den desinficierande kraft det eger. Det är derföre, som i allmänhet pressen här i Sverige anser för sin pligt att egna någon uppmärksamhet åt de andliga företeelserna inom den katolska verlden, och detta rärskildt, då den katolska kyrkans målsmän börja binda några nya maskor i systemets nät. Det skulle emellertid icke falla oss in att, då vi omnämna en lärd tvist mellan tvenne olika troslärors försvarare, i detta meddelande inblanda antydningar, som kunde anses obehagliga för en aktningsvärd man inom vårt samhälle, som arbetar i det så att säga fientliga lägrets tjenst, om icks den verksamhet, han pligtmessigt utöfvar, just gjorde honom till en farlig medarbetare åt dem, som sträfva för en allmän andlig reaktion. Den katolska gudstjonsten, likasom hela den katolska själavärden, lägger hufvudsakligen an på känslan, säger man med rätta, och vi anse, att den gör det just af det skäl, att känslans område är mera fridlyst, på samma gång som det är mera dunkelt. Att från predikstolen, i biktstolen, i skolan, i sällskapslifvet med framgång arbeta på detta område, deri blef man en mästare i Collegio Romano och de andra jesuitskolorna, och fåfängt lära väl våra protestantiska prester här försöka någon täflan. På detta område beredes så småningom, så varsamt, så omärkligt jordmånen. Det är derföre, som vi icke kunna undgå att ställa det större arbetet derute i samband med det mindre, det tysta, här bos oss. Det är derföre också, som vi med nöje se striden dragas ut på vida fältet, i det offentliga meningsutbytet, dit den senast blifvit dragen af d:r Nicholson. Då det åtminstone tills vidare här i landet torde vara de katolska missionärerna ålagdt att, så vidt som möjligt är, undvika allt uppseende, tro vi icke, att den romerska kyrkans representant härstädes lägger särskildt an på att vinna nya offentliga bekännare åt sin lära, Att en del öfvergångar till katolicismen här förekommit, är emellertid icke att förneka. Att redan dessa kastat oro och tvedrägt inom familjekretsen, då yngre medlemmar af densamma, utan att hafva en klar och lugn öfvertygelse om det steg de tagit, slitit ett a de mägtigaste banden, som vid densamma fästat dem, derom tro vi oss också hafva säker underrättelse. Detta proselytmakeri är i allmänhet förhatligt, men då det på samma gång är oss ett tecken dertill, att det katolska sträfvandet mot allt hvad vi ställa högst — verklig religiös och borgerlig frihet — också här har ett anspråkslöst arbetsfält, en vingård, så god den kan blifva i vårt omedgörliga luftstreck, då måste vi derpå fästa uppmärksamhet, på samma gång vi — utan att fordra några ytre gränsor för detta arbete, för så vidt det är lagligt — hänvisa till det fält, der den öppna striden står. D:r Nicholson, som bättre än många andra torde känna till, huru en katolsk propaganda verkar, då han vet, huru den i England lyckats bringa fältet i bättre häfd, är den, som med erkänd förtjonst nu senast fört protestantismens talan. Vi hafva nu, med anledning af ett par yttranden i pastor Jurzicks till oss stälda uppmanirg, haft nöjet från honom mottaga följande meddelande: Till Göteborgs-Postens Redaktion! Den oväld, hvarmed Ni i Edert nummer af den 13 dennes lemnat plats åt bref från en olika täukande person, kontrasterar på ett fördelaktigt sätt mot den romerska kyrkans organ i England, tidningen The Tablet, hvilken vägrat att i sina spalter införa ett bref från mig, under det att den gerna upptager alla de bref och uppsatser, som skrifvas emot mig. Häraf bör hvarje oväldig person med fog kunna inse, att erkebiskop Manning och hans adjutanter måste bysa ringa tillit till sanningen af den sak de torfakta, eller till sin egen förmåga att försvara densamma. Jag anhåller härmed att få beriktiga ett par anföranden, rörande fakta, hvilka förekomma i pastor Jurzicks bref, och anmärker blott i förbigående, att ban ej synes hafva läst den brefvexling, som han åberopar. För det första får jag nämna, att jag icke skrifvit någon brochure; jag har endast offentliggjort en brefvexling emellan den romerska erkebiskopen Manning och mig. Hvem som vill, kan läsa brefven från hvardera parten och sjelt döma, på hvilken sida kätteriet och på hvilken sanningen finnes. Hvad som dernäst i pastor Järzicks skrifvelse säges, nemligen att ett vederlaggande svar på min andel i omförmälta brefvexling utkommit i engelska pressen, är för mig en fullkomlig nyhet. Om verkligen någon uppsats nyligen utkommit, värd att omnämnas, som kunde bidraga till att hjelpa d:r Manning ur den svåra klämma, hvari han har kommit, skulle det högligen intressera mig att se den. Emellertid torde efter all sannolikhet den vederläggning, hvarpå syftas, icke vara annat än det redan omtalade utfallet mot mig i The Tablet, och som detta blott innehåller smädelser, utan någon tillstymmelse till logisk bevisuing, tå är det ock följaktligen utan betydelse för sjelfva stridsfrågan och fullkomligen oskadligt. Pastor Jurzicks anförande, att erkebiskop Manning funnit en försvarare uti engelska pressen, torde likväl icke sakna en viss vigt och betydelse. Det innebär, att någon vederläggning icke utgått från d:r Mannings penna, hvarken under brefvexlingen eller sedermera. Det innebär vidare, att den vatikanska AHAHAUHAÄHAOSAA 46 AQ. ——