av At ÅKuSDIÄUCML. IIxvarjehanda. ovanligt siske. Under denna rubrik beättar Bohusl. tidn. följande: Sistl. måndag då siskhandl. August Svensson med flere af hans yrkesbröder stodo och samspråkade vid södra sidan af hamnen, fingo de se ett djur med ovanlig snabbhet komma springande åt det håll, der de stodo. Troende till en början att snabbspringaren var en hund, fästade de mindre afseende vid honom, men då ban kom närmare, blefvo de ej litet förbluffade, då de fingo se att hunden var — en hare. Allt hvad fortkomstledamöterna kunde förmå, blefvo då anlitade, och sedan en verklig hund kommit Svensson till bjelp, blef haren så rädd, att han sprang i hamnen. Svensson, som icke ville släppa den ovanliga fisken från sig, fick då en båt, och från denne blef haren lefvande uppdragen samt till en jägare här i staden genast försåld, sedan Svensson först blifvit af det förskräckta djuret biten i armen. Utan bröd, åtminstone af ängbageribolagets tillverkning, höllo Norrköpings kafledoppande och frukostätande innevänare i tisdags på morgonen på att blifva, ty då man anlände till nämda bolags försäljningsolkaler, i den lofliga afsigten att förskassa sig sitt dagliga bröd, fick man ett bleklagdt nej på sin med kontanter åtföljda begäran. Orsaken lärer varit den, att de vid bolaget anställde hrr bageriarbetare under föregående dag behagat fira Åöfri mändag, i det de tyckte det vara roligare att å stadens krogar rulla hatt, än att, sin pligt likmätigt, knåda deg och baka bullar. Det ungerska zigenarband, hvilket, såsom förut omtalats, sedan en tid tillbaka hemsökt våra landamären, anlände i lördags till Jönköping, sannolikt för att för någon tid uppslå sina tält någonstädes vester om staden. Oaktadt de äro höljda af trasor och smuts, lära de dock ej vara utarmade, utan tvärtom ega att förfoga öfver jemförelsevis betydliga penningmedel. Karlarne i sällskapet sysselsätta sig med att laga kopparkärl, hvilket arbete de skola verkställa väl, men allt annat än billigt. Säsom ett exempel på dessa nomaders sätt att inleda och sköta sina affärer, men tillika såsom en varning för dem, som kunna råka ut för Åtattarne, anför Jonk. Dagbl. en liten episod, som häromdagen berättades i en jernvägskup af en person, hvars trovärdighet tidningen dock säger sig icke känna. Det var under zigenarnes vistelse i Falköping eller Sköfde. En af kittelbotarne går upp i ett hus i staden, instiger i ett kök och frågar om det finnes några kopparsaker att laga. Sådana funnos dock ej, och karlen afvisades. Ilan går då fram i köket, nedtager från väggen en ny, präktig kastrull, upprycker ur sin ficka en hammare och slår ett stort bål i bottnen på kärlet. vill ni nu låta laga den? frågar han. — Ja, hvad kostar det? — Femtio öre. — Zigenaren tager kastrullen med sig till lägret utanför staden och lofvar att återkomma med den, sedan den blifvit lagad. En vecka derefter går kärlets egare ut till lägret och återfordrar sin kastrull mot erlaggande af de åfverenskomna 50 öre. Men nu vägrar zigenaren att återlemna den för mindre än 8 rdr. — Huruvida egaren fann för godt att för detta pris återlösa sin kastrull, visste ej berättaren. Teater-statistik. I Norrköp. tidn. läses följande: Äfven landsortsskådespelare äro underkastade förgängelsens lag och måste dö, om de icke — som likväl sällan händer — kunna göra sig odödliga. Skådespelarens lott är att en tid vara känd af alla — kanbända lysa — och sedan försvinna för att glömmas; isynnerhet är detta fallet med landsortens ambulerande Thaliaprester och -prestinnor. Stundom draga de sig tillbaka i privatlifvet, och namn, som förut varit kända, blifva i hast förgätna. De flesta draga sig till hufvudstaden, der de till sist finna sin grat, men icke så få dö i landsorten, der de under sitt lif, hvar och en efter sin förmåga, verkat. Sannolikt skall det intressera, isynnerhet de äldre teatervännerna, att se hvarest största delen af de resande artisterna under de senaste 30 åa 40 åren, och hvilka kanske under sitt lif tjusat dem, sofva den sista sömnen. In här nyligen gästande teaterdirektör har till det väsentligaste lemnat oss uppgifter i detta syfte, upptagande endast de dramatiska artister, hvilka aflidit i landsorten. Sålunda finna vi: i Malmö: teaterdirektören Andersson; i Ystad: br och fru Bjur; i Helsingborg: fru Wallin, född Bjur, och hr Sundberg; i Kristianstad: hr Mickelson; i Karlskrona: hrr Seelig, Skog och Brandt; i Ronneby: direktören (magister) C. T. Berggren med fru samt hr Lindström och fru Lambert; i Karlshamn: hr Thorell s:r; i Halmstad: hr Hultman; i Kalmar: hrr Fehrnström s:r och hr Håkansson; i Westervik: direktören Elfforss, hrr Djurström j:r och Sundell samt fru Askenbom; i Wexiö: direktören Ilall och hr Jean Högqvist; i Jönköping: direktören Djurström, dennes första tru samt brr Kol berg och Ljungdahl j:r; i Enesjö: hr Wikström j:r och m:ll Åderman; i Linköping: mill Nathalia Ljungdahl: i Norrköping (der dödligbeten bland skådespelare varit märkbart stor): direktörerna Wikström och Wesselius, hrr Oldberg, Ekstedt, Furstenborg, Ljungdabl s:r, Landin och Askenbom, hr Sandström med fru, född Danrus, samt fru Lundgren, född Ham qvist och m:ll Ekkolm; i Göteborg: direktören Schwartz, hr Walborg samt fruarne Norrman sr och Wagner, född Pettersson; i Lidköping: hrr Strömberger och Regnell; i Wenersborg: hrr Westerberg och Eklund samt direktören (hofsekter) A. P. Berggren; i Alingsås: fru Lundgr6o j:r; i Mariestad: fru Högfeldt, föud Djurström ; i Uddevalla: m:ll Appelgren; i Karlstad: hrr Strömberg och Svedberg; i Nyköping: hr Lindholm, hvarjemte vårt lands störste skådespelare Lars Hjortsberg äfven hvilar här; i Strengnäs: hr Hedin (komikern); i Köping: hr Agrell; i Öregrund: hr Alen (den frametående skådespelaren Fredrik Kinmanssor dog i Norrtelge); i Gefle; hr Bohman och fru Elf forss, född Enbom; I Sundsvall: fru Norberg och direktören Gille. Längre är ej vår dödslista. Theförfalskning. D:r Ilassall har i er tidskrift Food, Water and Air sysselsatt sig med att redogöra för vissa märkvärdiga upptäckter, son