Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 6 november 1873. När en slösare märker, att havs affärer under hans egen förvaltning gå till bans totala ruin, så har han utvägen att sätta sig under törmyndare eller åtminstone Ägod man. Det kostar nog på att nödgas underkasta sig denna handledning, och det är derföre de som i det längsta pruta emot, men när nödvändigheten är ögonskenlig måste likväl högmodet ge vika. Frankrike befinner sig ungefär i en liknande ställning; det har missbushållat både med sina krafter och sina tillgångar; och ehuru för den, som icke ser sakerna längre än på ytan, ingenting tyckes vara förändradt i afseonde på den fot, hvarpå huset är hållet, likaså litet som några vexelprotester hörts af, så bar man likväl funnit nödvändigheten af att taga sig en förmyndare; och Mac Mahon är i dag tillförsåkrad om en makt vida större och sjelfständigare än den, som det i går var fråga om att gifva grefven at Chambord och för hvilken man då upphäfde så höga rop. Observera huru i detta land allting vänder sig om personer, ehuru man aldrig låtsas vilja tala om annat än principer. Man vill ovilkorligen ba, man kan icke lefva utan ett s. k. Försynens verktyg-. Icke längre tillbaka, än att något hvar bör minnas det, ha vi haft en hel mängd sådana der providentiella personligheter, och för mia egen del minnes jag granneligen Napoleon III, Rochefort, Trochu, Jules Favre, Gambetta, Rossel, Delescluze, Thiers, hvilka dock omsider den ena efter den andra ha befunnits icko utgångna från den rätta verkstaden, och som derföre — ifall man undantager den törstnämda som var gjord af det bästa stålet, fastän ätven han till slut blef förstörd — allesammans ha trubbat eggen af sig inom en så kort tid som kvappa tre år. Nu är det Mac Mahon, som skall görat, och de som känna honom tro att, om han så lyekas eller icke, han väl skall bli Frankrike en allvarsam förmyndare men aldrig någon god man. Jag var i går i nationalförsamlingen, när dess möten öppnades på nytt efter ferierna, och jag hade tillfälle att med egna ögon se, huru föga de politiska principerna väga i vågskålen, när det gäller de personliga intressena och upphöjandet eller störtandet af en individ med alla de andra individer, det parti, som han skall draga med sig upp eller ner. Om det är någonting, hvari de olika sidorna af denna församling varit ense, så är det hatet emot kejsaredömet och den grundsats hvarpå detta hvilade; folksuveränitetens direkta uttalande genom de s. k. plebisciterna. Nåväl, igår upp: står en representant af det kejserliga partiet och föreslår, att det franska folket den 4 januari 1874 skall sammankallas i sina valkretsar för att rösta öfver frågan: republik-konungadöme-kejsarevälde?, och att i fall det sist nämnda erhöll majoritet, Napoleon IV sku le vara erkänd för Fran rikes styresman. Och detta förslag icke allenast åhöres med fullkomligt lugn, utan venstern, sjelfva ultra-republi kanarne inberäknade, uttrycker på vanligt sätt sitt gillande, och Thiers småler bifallande. Ännu mer, on medlem af venstern kommor å ropublikanornas vägnar med enahanda förslag. — Och Bonapartisterna .. Om det är någonting, som skall ge detta parti en autoritet i landets ögon och göra detsamma möjligt att åter komma sig upp med Napoleon IV på hans faders tron, så är det ordningens princip, uppehållen under folkets gillande genom styrkans makt. Nåväl, det gäller för ögonblicket för Frankrike en enda sak: att hindra anarkien genom att understödja, och befästa den enda man, som kan hålla de anarkiska elementerna i tygeln, marskalk Mac Mahon, och partiets hufvudstyrka med hr Rouher i teten röstar emot den åtgärd, som afser att genast bereda Frankrike det lugn som det behöfver. Emellertid behöfdes icke deras röster. De förenade konservativa grupperna vunno segern utan dem, och man kan redan säga att utgången är gifven: om tre dagar eller fyra skall Mac Mahon vara vald till Frankrikes president för en tid af tio år eller fem, och med den makt som de sedermera framlagda organiska lagarno skola gifva honom, De radikala i och utom nationalsörsamlingen äro konsternerede öfver marskalken-prosidentena budskap, hvarmed sessionen öppnades. Dot jörebådar en allvarsam regering och visar ingen disposition att smeka de populära instinkterna. Mac Mahon är bestämdt en ovanlig man; hvar och en vet att makten och dess glans icke haft någon lockelse för honom, och nu visar han sig lika främmande för den osunda populariteten. Han skulle icke ha behöft mera än att inlägga i sitt budskap några vackra ord om republiken, och han hade sedan kunnat taga sig hvilken diktatorisk makt han velat; republikanerna skullo icke ha bast nog många händer och fötter för att applådera honom, Den 7 november. Vaudeviila-teatern gaf i går den första ranrasantationern af Victorien Sardous så myc