Göteborgsposten – 14 november 1873, sida 2

Chetwynd Park. Bäste Gilbert, jag vill komma hem — till Roy — till mina egna rum — min egen bädd, Jag skall göra mig så lätt som möjligt; tag mig blott hem. Hon snyftade och räckte så bevekande mot honom sina afmagrade händer. — Genast, Bernice, svarade Monk, under det han drack sitt kaffe. Jag är nästan färdig, nästan uthvilad. — Är det sjelfviskt af mig att så påskynda er? Oh, jag längtar så mycket att komma till Roy! Han tror mig vara död och begrafven, vet ni väl. Oh, min fru, har ni ej ett åkdon som vi kunde få låna hem? Bernice vände sig med hopp om hjelp till mrs Crowl. — Nej, miss, vi äro för fattiga för att ega en hist eller en vagn, svarade qvinnan. : — Kanhända då att er man skulle vilja bära mig, så att min vän här kunde bli befriad från den mödan, sade Bernice. Det kan ej vara långt till Chetwynd Park, Jag tror ej, att jag kan erinra mig den här hyddan, fortfor bon i det hon höll handen öfver pannan, men jog har ännu ej varit i alla hyddorna och känner ej många af godsets underhafvande. Men ni måste bo vid raka vägen från byn till godset och afståndet dit måste vara helt kort. Vill ni bedja er man bära mig hem? — Jag skulle ej våga stt väcka honom, miss, sade mrs Crowl. Han blir vild, då man väcker upp honom ur sömnen. Herrn här skall snart vara uthvilad och då bära er härifrån. Bernice suckade tungt och fästade åter sin bedjande