Göteborgsposten – 14 november 1873, sida 1

denna afton, och mrs Crowl gladde sig åt denna omständighet. Kort efter klockan tolf vaknade Gilbert Monk och nästan omedelbart derefter började Bernice röra sig på sin bädd af halm och frammumlade ett namn, Monk gick till henne och lutade sig öfver henne. Hennes ögon öppnades; hon kände igen honom. — Ack, Gilbert, sade hon med svag röst, i det hennes ögon oroligt rörde sig, jag har haft en så ryslig dröm ! Var det en dröm om grafhvalfvet, likkietan — — Tyst, bästa Bernice, sade Monk ömt. Det var ingen dröm — det var sannt alltsammans; men ni är trygg nu, och intet ondt kan drabba er. — Detta är ej grafhvalfvet, sade Bernice, i det hon såg upp på det nerrökta taket, ej heller kyrkan. Vi voro i kyrkan, Gilbert; vi voro i portgången och der satte jag mig ner att hrila. Hvar äro vi? Är detta någon hydda på vägen till Chetwynd Park? — Ja, sade Monk utan betänkande. Jag har burit er en del af vägen, men tröttnade och stannade här för att hvila. Dessa beskedliga menniskor ha gifvit oss tak öfver hufvudet och en eldbrasa för att värma upp oss vid. — Ni såg så trött ut, miss, sade mrs Crowl, i det hon drog igen fönsterluckan och närmade sig den unga marquisinnan. Ni var nästan i sömn, då herrn bar er i sina armar till min dörr. Vill ni ej ha en bit mat eller litet soppa, innan ni går vidare? — Hvad är det för tid på dygnet? frågade Bernice: