Göteborgsposten – 13 november 1873, sida 1

kunde tyckas vådligt för deras säkerhet. Men Monk visste att åkdonet var bastant, och han hyste derföre ej några farhågor. Både åkdon och hästar tillhörde honom, och han hade för en vecka sedan köpt dem just för denna expedition. De åkte flera mil, alltemellanåt minskande farten för att låta hästarne hvila eller passera en dålig vägsträcka, och ingendera af de båda minnen yttrade ett ord till den andre. Monk var sysselsatt med sina planer, och den andre var nöjd med att vara under hans kommando. Han tyckte om sällskap, och han insåg att Monk var en honom öfverlägsen skurk med klarare hufvud, hastigare instinkter och mera fin planläggningsförmåga. Han kände sig tryggare i hans sällskap, än då han var skild från honom och skulle sannolikt visa sig som en trogen och lydig tjenare. Han vågade verkligen ej vara annat. Slutligen började dagningen inbryta och hästarne sågo medtagna ut. Monk bröt den långa tystnaden. — Vi måste ha tillryggalagt tjugo mil, anmärkte han. Vi äro uppe på South Down Hills. Vi måste vara nära vår bestämmelseort. — Det är ännu ett par mil qvar, sade Flack i det han såg sig omkring. Vi komma i lagom tid, herre. Hästarne behöfva hvila. Snart är det full dager. Flickan tycks ej vara vaken ännu. — Hon sofver ännu. Jag känner igen den der bokskogsdungen. Ja, ni har rätt, vi äro snart framme. Vi ligga öfver till i qväll, Flack, då hästarne skola ha hunnit återhemta krafter.