Göteborgsposten – 12 november 1873, sida 1

L — — — — — — —— Han hade lemnat allt i samma skick som han funnit det, utan ett spår af hans närvaro i kyrkan under denna natt. Han erfor en känsla af triumf, af glädje. — Kom, Bernice, sade han sakta; vi måste skynda. Bernice svarade ej. Hennes hufvud hade fallit framåt öfver hennes bröst, och hon drog långa, djupa andetag. Det sömugifvande medlet i den cognac, hon druckit, hade gjort verkan — hon sof. — 8e så der ja, sade Monk, nu är allt bra. Då hon vaknar, skall hon vara långt nog härifrån. Han tog henne i sina armar och bar henne utför trappan samt vidare mellan grafstenarne mot kyrkogårdsporten. Då han trädde: ut på gatan, hörde han tornuret på Chetwynd Park slå två. Monk begaf sig nu med korgen på armen och Bernice tryckt intill sig på väg till det väntande åkdonet. Uppstigandet för backarne på vägen var svårt nog. Han stannade då och då för att hvila. En gång gömde kan sig med sin börda i ett dike, emedan han tyckte sig höra någon komma. Han hade dock hört miste och steg snart upp för att åter börja sin vandring. — Bernice väger ej mycket, sade han för sig sjelf, men ändock dignar jag under bördan. Jag skulle ej kunna hålla ut länge på detta sätt. Då han närmade sig åkdonet, hörde han hästarne stampa af otålighet. — Flack! ropade han i låg ton. — Ja, sir! var det hastiga svaret. Häråt, sir! Monk kom upp till åkdonet. Flack hoppade ner för