Göteborgsposten – 11 november 1873, sida 2

Stad och land i Norge. En brefskrifvare till N. Dagl. Alleh. har emnat ett litet intressant bidrag till belysning f partistridernas rigtning i vårt brödraland. )å vår landtmannaagitation, enkannerligen den om nästan dagligen framträder i vår medsroder Handelstidningens spalter, synbarligen sår ut på att här göra propaganda för ett venskt-norskt bondevälde, kan det möjligen ntressera våra läsare att se, huru den norske orefskrifvaren fattar de mägtiga strömninarna: År 1859 blef på förslag af professor Schweigaard rpresentationen å stortinget så fördelad mellan landsbygden och städerna, att 74 stortingsmän skulle utses för den förra och 37 för de senare, hvarigenom landtdistrikten blifvit dubbelt så starkt representerade som städerna. Detta är en mycket olycklig bestämmelse och har ledt derhän, att bondemajoriteten kan segra i hvarje fråga, så att den i sjelfva verket förmår allt här i landet, ty konungamaktens suspensiva veto bildar ingen tillräcklig motvigt och garanti mot missbruk at böndernes makt. I sig sjeltt är det också allt för orimligt, att hufvudstaden med 80,000 innevånare och såsom centrum för landets intelligens endast har rätt att sända 4 representanter till stortinget, under det att flere af de större amten sända 5. Denna olikhet i maktfördelningen mellan stad och land är så mycket beklagligare, som den strid, bondeoppositionen och dess ledare förut förde mot embetsmannaståndet, nu Synbarligen mer och mer riktas mot stadsbefolkningen. Stad och land framställas såsom två fiendtliga makter, och folkagitatorerne söka utbreda den föreställningen, att den rätta folkoch fribetsandan endast är till finnandes hos gårdsbrukarne, att deremot staderna samtoch synnerligen äro regeringsvänliga, hvilket skall vara detsamma, som att de äro afvogt stämda mot frihet och framåtskridande samt mot landtdistriktens intressen. Det är dock först på senaste tiden, som man kommit till riktig klarhet om denna nya sida af oppositionen. Sverdrup uttalade densamma öppet till sina valmäu på ett af bondemötena i somras, i det han kallade Akershuus amt för en förmur emot hufvudstaden, hvarest man skulle stå på vakt mot stadsandan och stadstendenserna, som det gälde för de enationale och eliberalel att med all makt bekämpa och krossa i stortinget eller annorstädes. Det är en naturlig följd af borgarständets utveckling, att oppositionen efter hand kommer att vända sig mot detta, som har sitt tillhåll i städerna och nu för tiden börjar utgöra den starkaste makten derstädes. Förut representerade embetsmannaklassen så att säga hela summan af landets bildning och en icke ringa del af dess kapital, hvaraf följden var, att denna måste kläda skott för den opposition, som kom från mindre bildade och upplysta håll. Nu deremot är bildningen mera allmänt utbredd, och på samma gång har förmögenheten försvunnit från embetsmannaklassen och öfvergått på andra händer, i Åkerses skeppsredarnes, handelsoch handtverksidkarnes, hvilka alla idka sin näring i städerna. Handtverkarne och köpmännen ega snart hela Kristiania stad, säger man. Visserligen begagnas ännu i den radikala pressen orden byräkrati och embetsmannavälde, men folkpartiet vet ganska väl, att embetsmannaständets makt är knäckt, då det genom ihärdiga bemödanden lyckats att kringskära embetsmännens inkomster till den grad, att man verkligen med skäl kan tala om ett embetsmannaproletariat, hvilket såsom goda medborgare heldre tiger och lider än klagar, men hvars politiska inflytande mer och mer skjutes i skuggan. Annorlunda förhåller det sig deremot med de inkomster, som städernas innevånare genom idoghet, drift och lyckliga spekulationer förvärfvat sig; dessa har oppositionen icke i sin makt att kringskära såsom embetsmännens löner och pensioner. Men just derför, att man icke direkt kan åtkomma desses förmögenhet, gå nu bemödandena ut på att välta så många bördor och skatter som möjligt på städerna. Jaabick har i sin Folketidende helt och hållet slutit sig till oppositionen mot städerna och i all synnerhet mot hufvudstaden, som at honom ideligen både på vers och prosa skildras såsom ett riktigt Sodom och Gomorra. Fattiges försörjning och bidrag till underhållet af allmänna vägar, at hvilka landtdistrikten i synnerhet draga nytta, har det redan lyckats bondemajoriteten att öfverflytta dels direkt på städerna, dels på staten, och genom tullsatsernas bestämmande är det alltid å de produkter, hvilka företrädesvis städerna konsumera, som bönderne en masse votera de högsta afgifterna. Förkastandet af myntkonventionen, emot samtliga städernas handelsoch börsföreningars önskan, är äfven ett talande bevis för riktigheten af det här sagda. Det är troligt, at partistriderna i vår land etter hand komma att gå i den antydda riktningen.