Göteborgsposten – 11 november 1873, sida 1

kistlock, på denna kalla mörka plats! Och jag lefde hela tiden! Tänk er detta, Gilbert! Hade ni ej varit, skulle jag just i detta ögonblick befinna mig i denna svarta kista, vildt ropande på en hjelp, som ej kunde komma och lidande tusen dödars qval, under det Roy i de ensliga rummen på Chetwynd Park begråter min död och beder Gud om hjelp att kunna bära sin sorg. Jag tycker mig höra hans röst ropa mitt namn. Roy! Roy! För mig till honom, Gilbert! För mig till min stackars bedröfvade Roy! Hon knäppte ihop händerna och blickade bedjande på Monk. — Ja, Bernice, svarade Gilbert Monk. Kan ni gå, tror ni? Hon tog ett par steg, men vacklade och skulle ha fallit, om han ej fattat tag i henne. — Ni är för svag att gå, sade Gilbert Monk. Tag litet cognac. Det skall gifva er tillräcxlig styrka till att komma ut på gatan åtmistone, och jag kan bära er hem. Han hade hastigt stoppat sin flaska tillbaka i fickan, sedan Bernice vägrat att dricka ur den. Nu framtog han den åter, drog korken ur den och förde den till hennes läppar. Hon drack ifrigt, mer än han väntat. Såsom förut är nämndt hade den cognac, hvilken flaskan innehöll, uppblandats med en sömndryck.