Göteborgsposten – 11 november 1873, sida 1

voro vild dårskap. De förde er denna eftermiddag till er graf. I natt kunde jag ej sofvo. Jag oroades ständigt af föreställningen, att, om ni verkligen vore skendöd, skulle den rysligaste död man kan tänka sig för en menniska bli er lott, och derföre smög jag mig ut och kom hit. Ni kan gissa det öfriga. Försynen har gjort mig till er räddare. Jag har kallat er tillbaka till lifvet! — Och måtte himlen välsigna er, Gilbert Monk! Jag skall älska er, så länge jag lefver, för hvad ni gjort i natt, utbrast Bernice i passionerad ifver. Jag skall vara en syster för er. Ni skall ha ett hem på Chetwynd Park, så länge ni lefver. Roy skall gifva er ett frikostigt årsanslag. Jag skall aldrig, aldrig glömma, att ni räddat mitt lif, att ni ryckt mig ur grafven! Oh, Gilbert, tänk hvilket öde som ni räddat mig ifrån! — Ja, det hade varit rysligt — förfärligt! — Från hvilken af dessa kistor tog ni mig? frågade bernice i det hon med ett slags rädd nyfikenhet blickade omkring sig på de olika kistorna. — Från den på hvilken lyktan står. Jag har lagt tillbaka locket. Vill ni se på den? Bernice tvekade, men nickade sedan bifall. Monk gick till henne, stödde henne ömt och ledde henne till den likkista, hvarifrån han tagit henne. Det rödaktiga skenet från lyktan föll på silfverplåten på locket. Bernice läste inskriften, under det hon stödde sig på Monks arm. — Och i denna trånga kista har jag legat, sade hon. De hade för alltid skilt mig från sin åsyn under detta