Göteborgsposten – 10 november 1873, sida 1

—5—2 tyg från den korg han medfört samt började draga skrufvarne ur kistlocket. Hans händer darrade så, att han knappt kunde arbeta. Han gjorde i hvarje ögonblick ett uppehåll för att lyssna. Då han skrufvat ifrån så många skrufvar, att han kunde skjuta öfre delen af locket åt sidan, var det ett sådant töcken för hans ögon, att han ej kunde se Bernices ansigte genom det glas, som betäckte det. — Hvad jag är svag! mumlade hun. Mina fingrar äro också allt för klumpiga. Jag är förskräckligt nervös denna natt. : Han tog en klunk af den cognac han medfört åt Bernice. Det stärkte hans nerver. Han lyftade upp glasbetäckningen och betraktade lady Chetwynds nu fullkomligt blottade ansigte. Det hade ej förändrats, sedan han sist såg det. De långa svarta ögonhåren lågo aer öfver de kalla, grå, insjunkna kinderna, De gulaktiga näsborrarne, ögonens gropar, de skilda läpparne, allt hade en sådan likhet med döden, att Monk trodde henne vara död. Han lade sin hand på hennes panna. Den kändes som marmor. — Gamla Ragee måste ha varit förd bakom ljuset rörande dessa gifters egenskaper, sade han för sig sjelf i förtviflad ton. Eller ock har jag sjelf möjligtvis tagit miste, då jag gaf henne den sista kapseln. Det säkra tycks vara, att hon är död. Hela min rikedom kommer att bestå i det, som jag kan tvinga mig till af Sylvia — ingenting mer. Och för detta har jag gifvit ut mina pen