Göteborgsposten – 10 november 1873, sida 1

—— ——— ———55677,, ifall kistan blefve flyttad. Derefter lade han tillbaka locket på kistan och tillskrufvade det omsorgsfullt, så att ingenting kunde märkas. Nu nalkades han ånyo den orörliga gestalten på stenbänken. Dess fortfarande orörlighet förskräckte honom. Han började frukta, att han misstagit sig med hänseende till imman på spegeln. Han försökte återigen experimentet och med samma resultat. — Hor lefver! utropade han högt och i glad ton. Kanhända naturen är för svag för att utan medverkan återkalla hennes lifsverksamhet. Jag måste göra någonting för henne. Med feberaktig ifver började han gnida hennes kalla händer. Han hällde cognac mellan hennes läppar. Han ropade henne sakta vid namn. Och långsamt — ack hur långsamt! — började dödsstelheten i denna kropp att gifva vika. De styfva lemmarne kommo i en mer naturlig ställning. De kalla, vaxlika händerna skildes slångsamt. Och i ansigtet, hvarpå döden tycktes ha satt sitt insegel, började ett uttryck af lif att skönjas. Den blå färgen på läpparne och ögonlocken, de grå insjunkna kinderna, allt började förändras såsom under en osynlig haods vidrörande. Hyn blef mindre såsom ett liks hy än en sjuk menniskas. Utan all tvifvel smög lifvet tillbaka in i det citadell, som det lemnat! Utan allt tvifvel började blodet röras inom dessa frusna ådror! Monk hällde i sin otålighet mer cognac mellan hennes läppar. Han betviflade sina sinnens vittnesbörd —