Göteborgsposten – 7 november 1873, sida 1

till lif — tänk om lorden skulle rycka henne ur hennes fionders våld! Selkra tanken härpå frambragte en kallsvett på Monks panna. Hans otålighet blef nästan outhärdlig. Då han hunnit in på byn Chetwynds ojemna gata, passerade han förbi lord Chetwynds täckta vagn, som var på återväg till herregården. Genom vagnsfönstret uppfångade han en skymt af lord Chetwynds lutade gestalt vid den vördnadsvärde kyrkoherdens sida, och deretter skildes åkdonen, fortsättande hvart och ett åt sitt håll. — Denna fara är förbi, tänkte Monk i det han fingrade på den rostiga nyckeln i ein ficka. Kyrkan är kanhända vid den här tiden stängd. Om så är, har jag ingenting att frukta. Om hon skulle vakna sedan alla lemnat kyrkan, skulle ej de högljuddaste rop från henne nå ett menskligt öra. Vagnen rullade hastigt öfver den stenbelagda gatan förbi husen med deras rymliga trädgårdar och förbi den gamla grå kyrkan. Den var tillstängd. Några qvinnor qvardröjde ännu på kyrkogården, läsande inskriptionerna på grafstenarne, men äfven dessa få personer begåfvo sig hem. Gilbert Monk satt stum under den återstående delen af vägen till Eastbourne, men hans fingrar voro oupphörligt sysselsatta med den rostiga nyckeln som han trodde skola bli ett medel att vinna en ofantlig förmögenhet. Vid ankomsten till staden fann Monk tåget just vara i begrepp att afgå Han hade knappt tid att trycka ett mynt i kuskens hand, köpa en biljett till London och U