Göteborgsposten – 7 november 1873, sida 1

Mannen jakade och hoppade öfver hjulet ner på marken. Han öppnade dörren till åkdonet, tog Monks nattsäck och lade den under vagnssätet samt väntade att Monk skulle stiga upp i vagnen. — Har ni fått allting med er? frågade Monk. Hvar är er blinrdlykta? Flack tog fram en blindlykta, som varit förvarad under ett af vagnssätena. Han lät lyktans ena vägg glida upp och ctt rödt sken fyllde åkdonet. Framsätet var öfverhopadt af schalar, kappor och andra reseffekter. Det fanns äfven en liten korg med viner och skorpor samt en butelj cognac. — Det är bra, förklarade Monk. Jag tror, att vi hafva allt som erfordras. Han vände lyktan så att dess sken föll på kuskens ansigte. Det var ett obehagligt ansigte af en rå typ, ett af de ansigten, som man så ofta får se vid brottmålsdomstolarnes skrank. Detta ansigte hade också ofta varit sedt der. Den låga pannan, det kortklippta håret och de stora öronen, de djuriska käkarne, den stora munnen, de små oroliga ögonen, liknande ögonen på något rofdjur — alla dessa Flacks utmärkande drag voro väl bekanta för Londons polis. Mannen hade genomgått två perioder af straffarbete, hade varit deporterad och skulle sannolikt ännu en gång på det allmännas bekostnad få göra den långa sjöresan. Han hade nyligen begått ett brott, för hvilket han på grund af sin föregående dåliga vaudel säkerligen skulle bli strängt